Foto M. B. Tulinov, 1861; Wikimedia Commons.

Dostojevskij 200 år! Jag läser honom på nytt och ställs inför en gåta: hur kan den fördomsfulla och självupptagna privatperson som man möter i reseskildringen Vinteranteckningar om sommarintryck utveckla en oöverträffad inlevelse när han sätter sig och skriver en roman?

I Vinteranteckningar (1863) är Dostojevskij en författare som inte kan se någonting bortom sina egna lättsårade känslor. Han gör sin första Europaresa, missnöjd med allt han ser. Hans mindervärdeskomplex vaknar genast till liv när personalen fjäskar för honom i en affär i Paris –  sedan har han bestämt sig för vad han tycker om hela landet. Han generaliserar hejdlöst och underhållande om olika nationalkaraktärer. Han är ”djupt övertygad om att det krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar, och att det är nästan outhärdligt för den ovane att möta stora horder av dem.”

Vissa partier är uppenbart skrivna med en blinkning till läsarna – han är medveten om sin subjektivitet, driver med sig själv och gillar att spela rollen som den kverulantiske turisten. Men observera vad som händer när han sätter sig för att skriva sina romaner! Han använder hela sin intelligens för att låta personerna utveckla åsikter som i vissa fall är rakt motsatt hans egna. Även när djävulen själv får komma till tals i Bröderna Karamazov – möjligen i form av en hallucination – skriver Dostojevskij med humor och inlevelse: ”Mina bästa och finaste känslor, som tacksamhet till exempel, är officiellt förbjudna för mig på grund av min sociala ställning.”

Läs min understreckare i SvD: Det är irritationen som gör Dostojevskij så bra

_____

Bonusläsning: för kulturtidskriften Dixikon besökte jag Dostojevskijmuseet i hans lägenhet i Sankt Petersburg, där de förvarar hans hatt i en glaskupa.