Birgitta Trotzig önskar sig ”det yttersta: tillblivelse genom utblottning.” I sin fjärde bok, Ett landskap från 1959, föreställer hon sig självutplåningen som en singularitet, en big bang; den ska bli porten till en försonad, uppfylld, totalt närvarande existens.

Trotzig är sträng mot världen, vilket är krävande och samtidigt lustfyllt befriande läsning – och lika sträng mot sig själv. Hon vill ”kläs av, tömmas, förintas, så att han blottas: så att ingen annan än han lever i mig.” Hon ska raderas och ersättas av gud. Denna önskan ”är det enda levande i mig. Allt det andra är sjukdom.” Det egna jaget har hon inga höga tankar om. ”Jag. Förrädaren. Jag som säger: jag. Förrädaren. Gör mig fattig – icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.”

Birgitta Trotzig och Simone Weil har så mycket att säga om renhet och jagutplåning, men här gäller det att inte missa det uppenbara: deras kluvenhet inför den. De hyllar den, som i citaten ovan, men det är långt ifrån allt de gör. En gemensam strategi framträder: den idealiserade, självvalda jagutplåningen som ett skydd mot den vardagliga jagutplåning som de avskyr.

Karaktäristiskt för dem är att de alltid skriver om två sorters outhärdligt lidande. Den ena sorten, som de avskyr och är rädda för, förnedrar själen. Den andra sorten leder, genom en underbar paradox, till frälsning. De längtar efter jagutplåningen, fascineras av den, förklarar att den är vägen till räddning, renhet, fullkomning – men trots det ägnar de lika mycket tid åt att beskriva hur vidrigt, smärtsamt och grymt det är att skadas så djupt att jaget riskerar att gå under. Båda gör det med så mycket avsmak att jag hör att utplåning inte är något teoretiskt begrepp för dem. De vet hur ont det gör när själen är på väg att knäckas. Hos Weil ligger den förnedrande utplåningen i fabriksarbetet så förunderligt nära den försonande utplåningen i religionen.