Det här är Nikes bok lika mycket som Fanny och Alexander är Fannys film. Huvudpersonerna är istället de båda grannfamiljernas mödrar, därefter alla andra vuxna – deras oro, relationer och otroheter.

Agnes Lidbeck vet hur man bygger upp spänningen. ”Det första som händer är en katastrof.” Med den meningen startar Nikes bok. Därefter får varje vardaglig händelse en ödesmättad, förebådande klang. ”Allting låter som vanligt: barns tjut och vattendroppar, måsskrik och cykelklockor, trampolinens sjungande rörelse, smattrande fötter över blöt asfalt, bebisgråt, soptunnelock, ända ner till det stilla pysandet från gas i tändaren”.

Det här sättet att berätta – författarrösten som i förhand antyder att det i efterhand kommer att vara för sent – använder hon i 744 sidor. Det låter kanske i mesta laget, men Lidbeck är skicklig nog att klara av det. Romanen är tungt lastad, den rör sig långsamt och målmedvetet framåt; samtidigt har den ett underligt tomrum i centrum. Tomrummet fungerar som en simblåsa, som gör att boken håller sig på rätt köl.

Jag skriver om Nikes bok i UNT.