Liam Scarletts historia kommer att låta bekant, även om du aldrig har hört talas om honom. Scarlett var en brittisk koreograf, något av en ung stjärna, den yngste som någonsin fått en beställning på en helaftonsföreställning av The Royal Ballet. För något år sedan anklagades han för att ha förgripit sig på sina balettskoleelever.

Scarlett stängdes av medan det gjordes en utredning. Den pågick i sju månader och slutade med att Royal Ballet meddelade att de inte kunde hitta några belägg för de övergrepp han anklagats för. Samtidigt meddelade de att de stoppade en planerad uppsättning, och att hans position som artist in residence skulle upphöra. Med andra ord: vi har inte hittat några bevis för din skuld, men vi tänker straffa dig i alla fall.

Sedan började dominobrickorna ramla. På grund av en utredning som friade honom hade Scarlett blivit en suspekt person. Flera institutioner, även utomlands, sade upp samarbetet med honom. Droppen kom i år, när Det Kongelige Teater i Köpenhamn ställde in en planerad uppsättning. Den 17 april meddelade hans familj att han var död, 35 år gammal. Han hade försökt hänga sig, och dog på sjukhus några dagar senare.

Händelser av det här slaget har blivit så vanliga att vi kan urskilja ett mönster. Det finns ingen domstol, ingen domare, ingen rättsprocess med tydliga principer, ingen försvarsadvokat, ingen att överklaga till, inget sätt att rentvå sig om du råkar vara orättvist dömd – men det finns ett straff. Någon blir av med jobbet. Om vi ibland sätter dit en skurk på det här sättet betyder det inte att allt fungerar som det ska.