”Hemfärd från operan år 2000” – fransk litografi från 1905. Källa: Wikipedia.

Efter att människan hade upptäckt framtiden tog det bara några århundraden innan vi förlorade den igen. Det är den utvecklingskurva som framträder när jag läser Henrik Brissmans Framtidens historia (Natur & Kultur), en översiktlig skildring av människors föreställningar om framtiden från antiken fram till coronapandemin.

Jag skriver om hur förhoppningarna om framtiden har utvecklats och gått sönder i dagens understreckare i SvD: Framtiden är inte vad den varit.

_____

Förväntningarna på den teknologi som skulle kunna bli möjlig satte ibland märkliga spår i litteraturen. 1760 beskrev Charles-Francois Tiphaigne de la Roche ett ljuskänsligt ämne som i flytande form ströks ut på en duk och exponerades framför valfritt motiv. Därefter måste duken skyddas mot ljus tills bilden hade fixerats – 70 år före Daguerres fotografi. I samma roman, Giphantie, finns också något som vi skulle jämföra med Google Earth, där man i realtid kunde zooma ner till vad som skedde på varje punkt på jordklotet. Vilken författare sträcker just nu sin fantasi så långt att läsarna kommer att förundras 250 år senare? Kanske har vi redan plockat den lågt hängande frukten.

_____

När vi har tappat tron på framtiden kommer utopierna återigen att placeras i det förflutna, menade Zygmunt Bauman i Retrotopia (svensk översättning 2018). Politiker exploaterar den växande pessimismen genom att lova en återgång till ett idealiserat förflutet – make folkhemmet great again.

Läs min understreckare om Retrotopia här: Så blev det förflutna vår nya utopi