Jag medverkar i den nyutgivna antologin Den förtvivlade humanisten med en essä om Sven Delblanc som sverigekritiker – och om vad man fortfarande kan lära av honom.

Bland annat handlar det om faran med att en osäker, trendkänslig majoritet blir den enda auktoriteten – en auktoritet som inte behöver några argument eller principer, eftersom den alltid har rätt i kraft av sitt antal.

Det är därför, tror jag, som svensk offentlig debatt ser ut som den gör. Den kan svänga snabbt från en trend till en annan, men vilken fråga den än väljer att samlas kring, metoo eller klimat eller något annat, är det aldrig idéer och principer som är det viktiga, bara gemenskapen, tillhörigheten till en grupp som är så stor att den inte kan ifrågasättas. En grupp som känner att den har samtiden på sin sida. De idéer man samlas kring kan vara alldeles utmärkta eller suspekta, det trista är att det inte spelar någon roll. En offentlighet som fungerar på det här sättet kommer att svika varje idé eftersom den inte sätter något värde på den.

Och samtidigt som man ger uttryck för de rätta åsikterna, så att de andra fattar att man tillhör majoriteten, gäller det att hela tiden snegla lite åt sidan. Vart är majoriteten på väg just nu? Ska det vara stuprörsjeans eller utsvängda brallor? Gäller det att hålla tyst om de problem som invandringen för med sig, eller är det dags att köpa en svensk flagga att vifta med? Aldrig någonsin ett ställningstagande för att det är rätt i sig, för att det grundar sig på principer som man tillerkänner också sin motståndare; allt är bara opinion.

En kortare version av samma text har tidigare publicerats som understreckare i SvD: Faran med att vända kappan efter vinden (SvD 2020-10-06).

Bonusläsning: missa inte den här underbara utskällningen från Delblancs roman Grottmannen (1977):

”Svensk konst har alltid tultat i maktens spår, som ett barn efter mäktiga mamma, tjattrande som en ängslig barnunge: tycker du om mig, mamma, tycker du om mig på riktigt, tycker du verkligen … Det gick väl an så länge vi behövdes, Kongl. Majestäts konterfejare, borgerlighetens heminredare … Men makten bryr sig inte om oss i dag, det finns ju bättre medel för propaganda. Lite stipendiesnask ibland, för att trösta en gråtande unge. Vad ska vi göra, vi utstötta barn? Vara inställsamma, driva pappas ideologi in absurdum? Eller gallskrika som bortskämda barn, sparka, slå sönder saker, skrika KUK, FITTA, KNULLA … Inte bryr sig pappa om det. Eller i ditt gebit, litteraturen, att bekänna som ett skuldmedvetet barn … Jag har pinkat i sängen! Supit, horat, älskat en mulåsna, vad du vill! Nå, vem fan bryr sig om det? Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn. Vi längtar efter en sträng fader, som tuktar oss, behöver oss, sätter oss i arbete … Speer, David, Meissonier, affischer, socialrealism, vad som helst, bara inte denna ohyggliga frihet … Lyda vill vi! Men ingen faderlig husbonde tycks behöva våra tjänster. Det är som förgjort.”

Sagt av en av romanens personer, konstnären Erik Jerobeam Ahlenius. Och vem vill vi lyda idag?