Jag recenserar en ny bok om algoritmer och hittar vissa brister (SvD 28/11 2020).

Tommy Andersson tycker att det är utmärkt att handel med mänskliga organ är förbjuden, men han frågar sig inte varför den information som algoritmerna är beroende av saknar ett motsvarande skydd. När alla data om mitt privatliv har blivit ett rättslöst Klondyke där jag själv inte tjänar en spänn är det en klen tröst att jag inte får lägga ut farmors hornhinnor på Ebay.

Det rätta ordet för vad som pågår just nu är kolonialism. De globala monopolföretag som lever på att mata sina algoritmer med våra personuppgifter befinner sig i samma sinnesstämning som conquistadorerna när de jagade efter guld i Sydamerika. Problemen med denna världsomspännande process nämns inte med ett ord i Algoritmmakaren.

Tommy Anderssons Algoritmmakaren är en bok om tre specifika fall – algoritmer för skolval, för utplacering av flyktingar och för njurtransplantationer. Han avmystifierar teknologin i de fall han har arbetat med, men han kommer aldrig i närheten av de större etiska och mänskliga frågor som väcks när vi överlämnar allt fler beslut åt kommersiella algoritmer.