Det var en text som gav mig rysningar när jag upptäckte den: i en bortglömd artikel i tidskriften Artes förutser Ana Maria Narti att Sverige kan få en  nationalistisk missnöjesrörelse – fem år innan SD bildades.

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, varnade Narti. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.”

Fem år efter att hon skrev detta grundades Sverigedemokraterna.

Bakgrunden var den här: 1980-talets skoldebatt dominerades av personer som förklarade att bildning, kulturarv och historiekunskaper var högervridet, nationalistiskt avfall. Ju mindre av den bördan, desto bättre människor blir vi. Narti var en av få som sade emot. Det är människor som inte har kunskap om sin historia som blir de verkligt obehagliga nationalisterna, menade hon.

Detta skriver jag om i tidskriften Axess 7/2020: Klassamhällets försvarare.

Dessutom: något märkligt har hänt med synen på kunskap. 1920-talets arbetarrörelse och folkbildare ansåg att kulturarvet var en medborgerlig rättighet, även för dem som inte fötts med kulturellt kapital  – hur landade vi 60 år senare i uppfattningen att underklassen ska skyddas från förtryckande kunskaper? Idag kan man höra personer avfärda folkbildningen med en fnysning: den var ”ett elitprojekt”.