Med inspiration från ett magnifikt raseriutbrott i en av Sven Delblancs romaner (se nedan) försöker jag förstå vem och vad vi lyder i Sverige idag. Det är riktigt illa: ingen alls. Man sneglar efter majoritetens åsikt, beredd att genast anpassa sig efter den. Problemet med det är att majoriteten inte har någon åsikt, för alla andra anpassar sig också!

En offentlighet där majoriteten är den enda auktoriteten blir moralistisk och hyperkänslig, men det har ingenting med åsikterna att göra – tvärtom, den rätta åsikten kan bytas ut på ett ögonblick. Det syntes tydligt för en månad sedan, när invandrarnas kriminalitet plötsligt inte var en känslig fråga längre, och vi fick ett mediaflöde som bestod av klan hela dan. Det är bra att kriminaliteten inte längre är tabu, men de snabba omsvängningarna inger inte förtroende. Vad vi får är en total principlöshet. Vilken åsikt som helst kan överges när som helst.

Det här är det nervösa, rättslösa stämningsläge som brukar kallas svensk konsensus, eftersom det inte innehåller några avvikande åsikter. Det är
ingen konsensus, det är fullt av spänningar, konflikter och rädsla. Det kunde förtjäna ett bättre namn, skriver jag i dagens understreckare i SvD: Faran med att vända kappan efter vinden.

_____

”Svensk konst har alltid tultat i maktens spår, som ett barn efter mäktiga mamma, tjattrande som en ängslig barnunge: tycker du om mig, mamma, tycker du om mig på riktigt, tycker du verkligen … Det gick väl an så länge vi behövdes, Kongl. Majestäts konterfejare, borgerlighetens heminredare … Men makten bryr sig inte om oss i dag, det finns ju bättre medel för propaganda. Lite stipendiesnask ibland, för att trösta en gråtande unge. Vad ska vi göra, vi utstötta barn? Vara inställsamma, driva pappas ideologi in absurdum? Eller gallskrika som bortskämda barn, sparka, slå sönder saker, skrika KUK, FITTA, KNULLA … Inte bryr sig pappa om det. Eller i ditt gebit, litteraturen, att bekänna som ett skuldmedvetet barn … Jag har pinkat i sängen! Supit, horat, älskat en mulåsna, vad du vill! Nå, vem fan bryr sig om det? Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn. Vi längtar efter en sträng fader, som tuktar oss, behöver oss, sätter oss i arbete … Speer, David, Meissonier, affischer, socialrealism, vad som helst, bara inte denna ohyggliga frihet … Lyda vill vi! Men ingen faderlig husbonde tycks behöva våra tjänster. Det är som förgjort.”

Sven Delblanc, ur romanen Grottmannen (1977).