Gemensamt för den senaste månadens debatter – cancel culture, det öppna brevet i Harper’s med mera – är en växande opinion som arbetar för toleranta och progressiva syften med reaktionära och intoleranta metoder. En del kallar det ”safetyism”, men konsekvensen blir raka motsatsen: ett åsiktsklimat där ingen kan känna sig säker.

Jag kommenterar det i en längre artikel i SvD: Du kan inte mobba dig till rättvisa

_____

Det finns många andra bra texter om detta. Utöver de länkar som finns i min artikel skulle jag särskilt vilja lyfta fram två texter. Den här intervjun med Thomas Chatterton Williams, en av initiativtagarna till det öppna brevet i Harper’s.

Ur intervjun:
I’m the son of a Black man who was born in the segregated South. I’m very familiar with the kind of cancel culture that he had to pass through and the ways in which he experienced exactly what they’re talking about. But what bothers me and worries me is that the world that we’re creating and that’s enabled by the Twitter reality that takes hold is one in which we’re not actually trying to make everybody as secure as the straight white man who used to be super-secure. We’re actually trying to make everybody as insecure as my father used to be, but everybody can catch it now.

Samt artikeln A taxonomy of fear av Emily Yoffe, där hon på ett utmärkt sätt beskriver den intolerans och självcensur som håller på att växa fram.