Kommer ni ihåg hur det lät på 00-talet? Det skulle bli så bra när ”eliten” förlorade mediemakten och alla kunde skriva fritt på internet. På den tiden var det nätentusiasterna som använde sig av populistisk retorik – eliten döljer sanningen, men folket vet bättre. Några få år senare, när alternativa medier har blivit en faktor att räkna med, har diskussionen om nätet svängt 180 grader – nu varnas vi för att fel personer skriver om fel ämnen på fel sätt. Alla kan vara journalister, sade man på 00-talet, men på misstänkt kort tid förvandlades den gode bloggaren Dr Jekyll till näthataren Mr Hyde.

För tio år sedan skrev nätentusiasterna regelbundet samma saker om journalister som Donald Trump säger idag. I deras texter finns samma lagom vaga antydningar om en privilegierad, korrupt elit vars tid snart är ute – en klassisk populistisk tankefigur.

Det lustiga är att den elit vi uppmanades att förakta aldrig utgjordes av de stora medieföretagen. De personer vi skulle lära oss att avsky var de som befann sig längst ner i hierarkin – journalisterna. Den ekonomiska makten skulle hänsynsfullt nog lämnas i fred – även det ett kännetecken för klassisk populism.

Alla som hade något att invända avfärdades med att de var rädda för framtiden, eller rädda att förlora sina privilegier. Idag lever vi i den framtid vi uppmanades att inte vara rädda för, och våra medier är fulla av samma sorts tyckare – om de inte rent av är samma personer – som förklarar för oss att nätet består av en pöbel som bara borde hålla käften. Det har bara behövts några små justeringar av skribentmaskineriet för att ställa om produktionen från krönikor som skadeglatt pekar finger åt medieeliten till oroade krönikor om faran med sociala medier.

Om detta skriver jag i SvD: Så blev de fina bloggarna en pöbel som borde hålla käft (6/7 2019)