Arkadij & Boris Strugatskij vill skildra människans möte med något som är så främmande att ingen förståelse är möjlig.

På sex platser i världen, de så kallade Zonerna, har föremål från förbipasserande rymdfarare slagit ner. Den kontakt med en utomjordisk civilisation som människan har fantiserat så mycket om blev inget annat än en hastig picknick vid vägkanten – och nu kryper vi fram och nosar på de efterlämnade soporna. Resterna är gåtfulla, farliga, kanske användbara på oanade sätt. Zonerna är stängda för allmänheten, men stalkers smugglar ut sina fynd och säljer dem på svarta marknaden. Romanen Picknick vid vägkanten ligger till grund för Andrej Tarkovskijs berömda film Stalker, men skiljer sig ganska mycket från den, även om bröderna deltog i manusarbetet.

Jag recenserar bröderna Strugatskijs ryska science fiction-klassiker i SvD: I Zonen möter människan sin likgiltighet.

Så här beskriver de det första besöket i Zonen:

”Vid första anblicken såg allt ut precis som vanligt.” Ovanpå romanens beskrivningar av torkat gräs och övergivna lastbilar lägger sig, tunt som oljeslingor i en vattenpöl, liknande scener från reportage om turister som tar sig in i den övergivna zonen runt Tjernobyl. ”Över en gammal sophög med lump och krossat glas kröp en dallring, en skälvning av något slag, ungefär som den heta luften över ett plåttak mitt på dagen, kämpade sig upp över vallen, kom närmare, närmare och gensköt oss precis vid markören, släpade sig fram över vägen, hejdade sig i en halv sekund – eller inbillade jag mig bara? – och slingrade iväg över fältet.”

De farliga eller åtråvärda saker som finns i Zonen presenteras bara genom stalkerjargongens slanguttryck – tomglas, svartstänk, gnisslare, klapperservetter, flugfällor. Vi får veta att häxsyltan kan rinna genom metall ”som vatten genom en tvättsvamp”, och att en stalker som råkade trampa i den måste få benen amputerade, men exakt hur den ser ut nämns aldrig. Vad bröderna Strugatskij gör handlar inte om att lämna utrymme för läsarens fantasi, utan snarare om att leda läsaren fram till en plats där ingen förståelse eller fantasi kan få fäste. Underligheterna i Zonen befinner sig alltid strax utanför synfältet, som om det inte gick att rikta blicken rakt mot dem.