Hur hamnade vi i ett läge där sårade känslor väger tyngre än alla andra argument? För att förstå det har jag läst den brittiske sociologen William Davies bok Nervous States – How Feeling Took Over the World.

Davies har hittat en dold smärtpunkt som kan förklara en hel del av vår tids emotionella, populistiska politik, men lyckas på något underligt vis tappa bort den igen. Jag skriver om Davies, känslor, kontrollförlust och populism i en essä för tidskriften Axess 2/2019:

Det rivna kontraktet

I de områden där stödet för Brexit, Trump och Le Pen är som störst är folks hälsa som sämst, skriver Davies. Den förväntade medellivslängden i USA sjunker, vilket är historiskt unikt och bara jämförbart med den dramatiskt sjunkande ryska medellivslängden åren efter Sovjetunionens upplösning. I USA är antalet dödsfall från drogmissbruk och andra former av självdestruktivt liv så många att det, med Davies formulering, påminner om ett krig eller en epidemi. Överdoser är den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner yngre än 50 år. Missbruket är koncentrerat till områden som präglas av nedlagda industrier, svag ekonomi och ännu sämre framtidsutsikter.

Den kortare livslängden i missgynnade områden är en direkt konsekvens av ett samhälle där de rika blir rikare på alla andras bekostnad. Halva USA:s befolkning har inte upplevt några ekonomiska förbättringar på snart 40 år, oavsett vad politikerna har lovat. Den rikaste tusendels procenten av befolkningen har däremot ökat sin inkomst nära sju gånger under samma tid. I det senaste presidentvalet vann Trump 2 584 counties medan Hillary Clinton vann 472, men hennes counties stod för 64 procent av USA:s samlade BNP. Samma sak gäller Storbritannien: i vissa pro-Brexitområden har inkomsten och medellivslängden sjunkit. Människor förstår att de har blivit överflödiga.