New Forest är en sällsynt snyggt formgiven bok. Bilden visar den danska originalutgåvan från förlaget Gladiator.

Josefine Klougart är en sällsynt känslig iakttagare, och har utvecklat ett litterärt språk som gör iakttagelserna rättvisa. Hennes roman New Forest, som nu kommit i svensk översättning, är märklig läsning, men inte på det sätt jag hoppades. Låt mig ge några exempel!

”Himlen mörknar över stigen, blånar som en sopp man pressar fingret mot för att artbestämma.” Vissa svampar får blåmärken när man klämmer på dem; Klougart får ovädersmolnens färg att framstå som något aldrig tidigare beskrivet, något suggestivt och hotfullt genom sin egensinniga bild. Samma sak gäller solens värme, som i Klougart beskrivning är ”en belöning man tar emot utan skam för att den verkar som en obetydlig kompensation för en oändlig ensamhet man dömdes till redan som barn”.

Det märkliga är att ingenting större uppstår när dessa var för sig känsliga och exakta meningar fogas samman till en 680-sidig roman. Att läsa New Forest är som att ständigt ha en glasruta mellan sig och texten. Boken är stum, monoton, stillastående. Det sker ingen utveckling, det finns ingen dynamik i berättelsen. Varje mening sitter där som en autist, helt utan kontakt med de omgivande meningarna.

Hur går det till, rent tekniskt sett, att skriva en roman som på samma gång är så känslig och så kontaktlös? Det försöker jag ta reda på i min recension – läs fortsättningen i UNT. (Recensionen publicerades 23/2 2019.)

_____

Och vad säger hon själv? Här intervjuas Klougart om boken i danska Politiken.