Den 10 oktober gick jag till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till något som jag trodde skulle bli ett helt vanligt litteratursamtal: tre personer på scen, ett författarskap ska diskuteras. Denna gång Michel Houellebecq. Man har varit med förr, man vet vad man kommer att få, tänkte jag. Men det visste jag inte alls. Snart upptäckte jag att jag satt som publik på en rättegång med tre åklagare.

Houellebecqs böcker kan bara användas för en enda sak, nämligen för att förstå hur fascister tänker, fick vi veta. Dessutom fastslog panelen att han var ful och att han hatar sin mamma. Författarskap måste inte alltid läsas medhårs, som man gör i SVT:s ”Babel”, men det som pågick hade ingenting gemensamt med analys eller litteraturkritik. Det handlade enbart om att hänga Houellebecq. Jag önskar att samtalet hade spelats in; i så fall hade jag kunnat citera några fantastiska repliker.

Hur många litterära rättegångar behöver vi hålla innan rättegångar har blivit det normala?

Detta skrev jag en krönika om i SvD – Enda syftet var att hänga Houellebecq (5 dec 2018).

Kajsa Ekis Ekman, en av de medverkande, svarar i SvD (8 dec 2018) Ohederligt – bara för att det är kvinnor på scen och jag svarar direkt under hennes artikel.

Och hur är det egentligen – är Houellebecq cool eller ful? Svaret är väl: det beror på. Se bild.