I det senaste numret av tidskriften Respons (2/2018) recenserar jag filosofen Daniel Dennetts bok Från bakterier till Bach och tillbaka.

I böcker av det här slaget – böcker om medvetandet, evolutionen och den tekniska utvecklingen – framträder något som jag skulle kunna kalla standardmodellen (en term som jag lånar från partikelfysiken och kosmologin). Standardmodellen är en uppsättning insikter, idéer, värderingar och antaganden som återkommer i så många texter om biologi och informationsteknologi att de bildar en gemensam ideologi. Teknovisionären Ray Kurzweils The singularity is near (2005) och Yuval Noah Hararis Homo deus (2015) är två exempel på böcker i samma genre.Två saker som är typiska för standardmodellen:

• Den teknologiska utvecklingen beskrivs i samma termer som den biologiska evolutionen. När encelliga organismer inkorporerar andra organismer (mitokondrierna, det organ i människans celler som sköter energiförsörjningen, anses ha sitt ursprung i en sådan symbios) kallar Dennett det för ”tekniköverföring” och jämför det med när Amazon och Google köper upp mindre företag för att komma över åtråvärd teknologi. En konsekvens av den sortens resonemang är att den tekniska utveckling som vissa personer och företag önskar sig framstår som naturlig och ödesbestämd. Några alternativ finns inte. Det blir lika absurt att protestera mot Googles framtidsplaner som om en bakterie för 500 miljoner år sedan skulle protestera mot evolutionen.

• Idén om memer. Memer är ett begrepp som myntades av Richard Dawkins. Det går ut på att betrakta ord, idéer och kulturella fenomen på samma sätt som gener: vissa är mer framgångsrika än andra i kampen för tillvaron. Ett ord, en konspirationsteori, modet att bära kepsen med skärmen bak och en populär melodi är exempel på memer. Memerna beskrivs som aktörer, människorna är deras passiva bärare. Att tänka i memer är som att fälla en osynlighetsbomb över en stad: människorna försvinner och deras idéer går omkring av sig själva och konkurrerar med varandra på darwinistiskt vis. Som tankeexperiment – ja, varför inte? Men när den inledande kicken har gått över, vilken praktisk nytta har vi av att studera idéer frikopplade från mänskliga aktörer, som om historiska och sociala sammanhang inte existerade? Metaforen håller inte, eftersom det är svårt att se någon likhet mellan ord och gener. Människor använder sina ord och idéer medvetet, medan evolutionen inte använder gener medvetet, vilket Dennett ägnar så mycket tid åt att förklara för oss. Biologiska metaforer ”måste rensas från tvivelaktiga implikationer” om de ska göra någon nytta, inskärper han.

(Läs hela artikeln i Respons; ännu inte på nätet.)