Publicerat i UNT 2 september 2017.

När vi diskuterar falska nyheter och oseriösa alternativa medier tror jag att vi hamnar fel om vi enbart gör det till en diskussion om yttrandefriheten och dess gränser. En debatt om vad man bör eller inte bör tillåtas säga i offentligheten riskerar lätt att gå i cirkel i hundra förutsägbara varv. Rätt dörr att gå in genom, tror jag, är att betrakta allt detta som en del av ett mycket större skeende: ett sönderrivet samhällskontrakt.

Konspirationsteorier och faktaresistens är tecken på att det samhälleliga förtroendet har sagts upp. När det sker drabbar det också förtroendet för massmedier och etablerade kunskaper. Allt sådant avfärdas med en fnysning om ”eliten”. Människor söker sig själva till miljöer som bekräftar deras besvikelse och deras frustration – och de skulle göra det även om nätet inte fanns.

Det är därför dessa frågor är så svåra. Man läker inte ett förlorat samhällskontrakt genom att önska att Facebook ska se till att vi slipper se länkar till falska nyheter, eller genom de små brasklappar som har blivit populära i svenska tidningar det senaste halvåret. (”Det här är en krönika. En krönika ger uttryck för skribentens subjektiva åsikter.” Tyckte inte läsarna att tidningarna talade ner till dem förut lär de väl tycka det nu.)

Vi hade behövt en vetenskap om hur man läker sönderrivna samhällskontrakt. I brist på det får vi uppfinna en sådan vetenskap i farten, medan marken redan har börjat glida isär som under raset i Tuve.

Skäl att vara missnöjd finns det gott om, och jag tänker inte upprepa dem. Så många talar om vår tids missnöje utan att sätta fingret på det märkliga som pågår: att missnöjet inte är konstruktivt. Inget säger att missnöje automatiskt måste leda till näthat eller faktaresistens. Missnöjet skulle lika gärna kunna vara en tillgång, en enorm energikälla. Varifrån kommer impulsen att göra något om inte ur missnöje?

Istället sker motsatsen: vi misshandlar vårt missnöje, förnedrar det till gnäll och ressentiment. Den blinda fläck där detta sker, de ögonblick när människor hindrar sig själva från att leda sitt missnöje i konstruktiva riktningar, är något som vi borde granska närmare.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren som kom i nyutgåva i våras är en av årets mest spännande böcker (se min recension i GP). Ambjörnsson beskriver den självdisciplin, bildning och föreningskultur som utvecklades i folkrörelserna vid förra sekelskiftet – frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Sågverksarbetarna i 1880-talets Holmsund hade också en hel del att vara missnöjda med, från bristen på medborgerliga rättigheter till kvaliteten på skolundervisningen. Skolan handlade bara om katekes och psalmsång, tyckte de. De reagerade med att starta egna bibliotek och studiecirklar, där de läste allt från populärvetenskap till kvalificerad skönlitteratur av en sort som nu skulle avfärdas som ”finkultur”. De lyfte sig själva ur misären – och hela landet följde med.

Den som är missnöjd idag fyller sin tid med en helt annan sorts självstudier: brunpixlade alternativmedier och konspirationsteorier som göder den egna irritationen. Varför kunde de fattiga sågverksarbetarna göra något konstruktivt av sitt missnöje men inte vi? Att ställa krav på sig själv är en bra medicin mot den förbittring som driver konspirationsteorierna. Det är passiviteten som förgiftar.