Jag medverkar i SvD:s artikelserie om intelligens med en artikel om AI.

Inget kunde vara mindre intelligent än den samtida diskussionen om artificiell intelligens. Om det finns ett ord som sammanfattar vad som pågår just nu är det ”passivitet”. Vi intalas att framtiden redan är avgjord, att robotar och artificiell intelligens på något vis är ödesbestämda. Vi kommer att få leva med dem vare sig vi vill eller inte, så det är lika bra att vi visar oss duktiga och anpassar oss till dem på en gång, innan de har blivit verklighet.

Glöm att vi är fria att gå i en mängd andra riktningar, att det finns en hel stjärnhimmel av alternativa framtider som vi inte har börjat utforska.

En hög 1900-talsfantasier om tänkande maskiner och teknologiskt förbättrade människokroppar, som ett par generationers science fictionförfattare redan har tröskat igenom (och i många fall förhållit sig minst sagt skeptiska till), framställs som den enda vägens politik, som om IT-miljardärerna i Kalifornien inte kunde drömma större än så. Vi ska uppfostras till lydiga små konsumenter som passivt accepterar den framtid av algoritmer och artificiell intelligens som våra självutnämnda herrar planerar åt oss.

Arbetet med att utveckla överlägset tänkande maskiner kräver rationellt tänkande, men det är inte rationellt i sig; det är starkt emotionellt färgat. I sin bok ”Flesh and machines” (2002) skriver Rodney Brooks, tidigare chef för MIT:s laboratorium för artificiell intelligens, att porträttet av datorn HAL 9000, som för honom är huvudpersonen i Kubricks film ”År 2001 – ett rymdäventyr”, fick honom att ägna sitt liv åt att försöka bygga intelligenta maskiner. Han kan fortfarande inte se filmen ”utan att hjärtat bultar och tårar väller ofta upp i ögonen”. Han frågar sig inte vad tårarna vill meddela honom. Om han lyckas konstruera den maskin han önskar sig kommer den sannolikt inte att förlösa det som fick tårarna att bryta fram. Istället kommer den att göra honom sorgsen på nytt: för att den var vackrast som fantasi.

Läs fortsättningen här.