(Publicerat i Nya Argus nr 11-12 2016)

Om jag någon gång blir tvungen att hålla ett föredrag tänker jag stjäla inledningen från Ingeborg Bachmann. Så här startar hon:

Mina damer och herrar,
nu finns det en början, och grundstenarna till de första missförstånden har lagts.

Jag är ingen tålmodig läsare. Jag vet ganska snart om en bok kommer att fastna i händerna på mig eller inte. Att Bachmann kan öppna en föreläsning på det här sättet fångar mig omedelbart.

I våras utkom ett urval av Bachmanns tal och föredrag med titeln Utplåna fraserna. Översättningen är gjord av Linda Östergaard, som de senaste åren har gjort en rad av Bachmanns böcker tillgängliga på svenska. Diktsamlingen Vandra, tanke kom 2014, hennes brevväxling med bland andra Paul Celan (som hon hade ett förhållande med) kom 2012 och romanen Malina översattes 2009. I sin recension av Malina skrev Martin Lagerholm: ”Utan Malina ingen Herta Müller eller Elfriede Jelinek, vågar jag påstå” (SvD 3/7 2009). Österrikaren Bachmann blev under 50- och 60-talen en av den tyskspråkiga litteraturens viktigaste röster. Lagerholm beskriver henne som ”ett slags ’First Lady’ i den legendariska litterära sammanslutningen Gruppe 47, som i stor utsträckning satte standarden för den tyska efterkrigstidens litterära utveckling.” Hon avled i förtid 1973, brännskadad av sängrökning, försvagad av piller- och alkoholmissbruk. Då var hon 47 år gammal.

Det är Bachmanns ironiska sidokommentarer som väcker mitt förtroende. Hon har en torr, erfaren ironi, avsedd för en vuxen publik. Genom den oskadliggör hon den självhögtidlighet som annars alltför lätt dominerar de situationer i vilka hon håller sina tal. Hon vet att det är livsviktigt att göra det om hon alls vill få något sagt. Huvudparten av Utplåna fraserna utgörs av de fem poetikföreläsningar som hon höll på Goethe-universitetet i Frankfurt åren 1959–60. Om författare som vill ”utplåna idéerna om familjen, om fosterlandet, om religionen” säger hon ”så långt är allt gott och väl, det imponerar” – en ironi av ett slag man är svältfödd på i seriösa sammanhang (hos Sara Danius uppträder den ibland).

Bachmann syftar bortom högtidligheten: hon vill ha allvar. Högtidliga floskler är allvarets fiende. Det är därför hon är tvungen att bryta sönder de envisa förväntningarna på vad författare bör säga när de håller tal. Dit hör kravet på att engagera sig i de frågor som upprör samtiden. I tacktalet för Anton Wildgans-priset (1972, alltså medan Vietnamkriget fortfarande pågick) ironiserar hon om att hon förväntas kommentera ”de, efter vad det sägs, brännande aktualiteterna.” Men att prata om sådant ”hade varit att göra det lätt för sig.” Orättvisor finns, och hon blundar inte för dem, så hur tycker hon att en författare bör förhålla sig till dem? ”Man måste korrumpera sin tids aktualiteter”, svarar hon, ”man får inte låta sig korrumperas av de fraser med hjälp av vilka dessa aktualiteter tränger sig på en.”

Talar man konst och litteratur med sina vänner får man ofta uppleva ”besynnerliga saker”, säger hon. Hon syftar på de namn som för tillfället inte ska nämnas eftersom de har fallit ur modet, en process som hon är lyhörd för. Detta kallar hon ”en terror som för en viss tid bannlyser kompletta delar av såväl litteraturen som av alla andra konstarter.” Hon fortsätter: ”Denna form av terror har alltid förekommit och det hjälper oss knappast att inse det; vi utövar den ofrånkomligen själva, förtjusningen över vissa delar av litteraturen förutsätter ett avfärdande av andra, och genom denna orättvisa behandling håller vi den levande, styr vi den mot en önskebild.” Jag uppskattar att hon betonar båda delar: det ständiga värderandet, bortträngningarna och återupptäckterna gör litteraturhistorien levande. Ett korallrev av önskebilder avlöser varandra, aldrig färdigbyggda innan det blir dags för nästa bild, och alltid finns det någon som inte passar in i bilden. Gruppe 47 avfärdade för övrigt Paul Celan med en fnysning. Inför dem framförde han sin sedermera berömda dikt ”Todesfuge”, men hans teatraliska, sjungande sätt att läsa, färgat av hur texter brukade deklameras i östeuropeiska synagogor, uppskattades inte av de västtyska neorealisterna. ”Han läser ju som Goebbels”, löd en av kommentarerna efteråt.

Misstron mot språket är hennes tids stora problem. Alla ”sociala, medmänskliga och politiska” konflikter mynnar ut i den förtroendekris som har drabbat språket, säger Bachmann. Även detta, som var en självklarhet 1959, måste man ifrågasätta. Varför är misstro mot språket en rimlig reaktion på de erfarenheter som hennes generation har gjort? (Bachmann är född 1926.) Författarna reagerar på kriget och nazismen med ett slags självskadebeteende, med att straffa sina egna verktyg, maktlöst och omnipotent som ett barn. Den känslomässiga upplevelsen att det är något fel på språket, att språket bär på skuld för det som skett, att språket borde hindra oss från att ljuga, begå brott eller utrota människor är begriplig, men om man bara tänker efter ett ögonblick framstår den som både naiv och djupt obehaglig. Vem vill ha ett språk som tar ansvar åt oss, så att vi slipper göra det själva? Inte jag. Vill ni få en aning om hur ett skuldfritt språk skulle se ut i praktiken finns det sedan länge en trovärdig beskrivning: nyspråket i Orwells 1984.

Med sina poetikföreläsningar vill Bachmann inte fastslå saker, utan ta med publiken på ”ett strövtåg” genom den samtida poesin, där ”vi under våra vandringar hit och dit ibland försöker böja oss ner för att plocka upp något ord som vi i början tillät falla.” Missförstå henne inte. Hon vandrar inte planlöst och hon är inte ett dugg osäker. Hon vet mycket väl vad hon tycker, vilket framgår av formuleringar som den här, som inte är ägnad att smickra litteraturkritiker, men som läsaren inom varje kritiker nog kan hålla med om: ”allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.” Det prövande och anspråkslösa, liksom skissartade förhållningssättet är ett trick – för henne som för så många andra. Det ska hjälpa henne att hitta den trådsmala väg som leder förbi alla inre och yttre förbud mot att tala, så att hon kan nå fram till sin verkliga skärpa.

Genom föredragen och talen får läsaren en bild av hennes etik och litteratursyn, utan att hon lägger fram något program. Bry er inte om formexperiment och klassifikationsproblem (är Baudelaire expressionist eller impressionist?) – sådant är yta. Formexperiment som betyder något kan bara ”komma till stånd i förlängningen av ett nytt tänkande”. Det vi uppfattar som modernistiska formexperiment har förekommit ända sedan antiken, påstår hon, men med lite för få exempel för att göra mig helt övertygad. Fastnar vi i sådana teknikaliteter ”skulle det viktigaste bli fördolt för oss”. Vad tycker hon är viktigt? Texter där ”någon verkligen går på jakt efter rov och rövas bort av språket och rövas bort av sanningen”, där ”det härmbara uppslukas av det oefterhärmliga.” Det som betyder något för henne är författarnas ”hållning”, hur de är ”sinnade”. Med andra ord: för henne är litteratur ett etiskt projekt. Med varje ordval värderar författaren ”tingen och människorna”, skriver hon.

Lika viktigt är det att notera vad hon inte använder sina poetikföreläsningar till. Hon styr undan från pseudoproblem och intellektuella återvändsgränder. Inget lockar en intellektuell mer än en ofruktbar återvändsgränd, har jag lärt mig. Hittar han en sådan återvändsgränd kan han förlänga den i det oändliga – eller åtminstone bre ut sig i en halvtimmeslång monolog, vilket är illa nog.

För mig blir en författares röst eller tonfall allt viktigare, så att jag förmodligen snart börjar predika att tonfallet är budskapet, som en litterär Marshall McLuhan. Det är i tonfallet som en stor del av en boks budskap ligger, det som överförs till läsaren och förhoppningsvis stannar kvar. Det är rösten som avgör om jag litar på en författare.

Det märks att brist är ett existentiellt grundvillkor för Bachmann. Bara att säga ”jag” kan fylla henne med ”ängslan, bestörtning, skräck, tvivel, osäkerhet.” Jag litar på henne när hon säger det. Det är inte en inlärd, skuldmedveten åsikt (i stil med ”människor som inte tvivlar är onda”). Jag får intrycket att det är grundat i egna erfarenheter, att hon betraktar det som ett sorgligt faktum som hon har att acceptera. I förhållande till denna brist blir litteraturen meningsfull för henne – eller meningslös, vilket innebär att författaren har svikit.

Litteraturen, säger hon, när hon till sist, i den femte poetikföreläsningen, vågar sig på att definiera vad den är för henne, är ”ett tusenfaldigt och flertusenårigt brott mot det dåliga språket – för livets enda språk är ett dåligt språk”. Den är drömmen om ett uttryck ”som aldrig kommer att kunna förverkligas helt”, men den bör ”prisas för sina förtvivlade försök” att sträcka sig mot något bättre ”och är redan av den anledningen till heder för människorna, och ett hopp.” Fragmentvis uppstår detta bättre språk ”i diktandet, konkretiserat i en rad eller i en scen, och där kan vi lättade uppleva att ha kommit till tals och kan andas ut.”

Platser och formuleringar som låter oss andas ut behöver vi, fortsätter hon i ett tal med titeln ”Människan måste klara sanningen”, för vi är ”fyllda av den stora och hemliga smärta som bland alla varelser särskilt utmärker människan.” En författares uppgift är att erkänna smärtan ”som en realitet, och realisera den om igen, så att vi ska kunna se. För vi vill alla bli seende. Och denna hemliga smärta gör oss känsliga för erfarenheten och i synnerhet för sanningen. När vi går in i detta tillstånd, detta ljusstarka, värkande tillstånd där smärtan blir produktiv säger vi helt enkelt och med rätta: Mina ögon har öppnats.” Sök det tillstånd där smärtan blir produktiv – så vackert kan det sägas!

”Liksom författaren genom sina skildringar uppmuntrar de andra till sanning, så uppmuntrar de andra honom, när de med beröm och klander låter honom förstå att de kräver sanningen av honom och vill komma in i det tillstånd där deras ögon öppnas.” Så låter det allvar som hennes ironi är avsedd att bereda plats för. Men vill verkligen alla bli seende? Det kan man tvivla på. Svetlana Aleksijevitj, som borrar efter smärtpunkterna i sina intervjupersoner, hade nog varit överens med Bachmann.

Några nya upptäckter eller storslagna slutsatser leder inte hennes poetikföreläsningar fram till, men de gör något annat. De ger läsaren ett självförtroende som vaccinerar på djupet mot alla försök – nu och i framtiden – att förenkla och reducera litteraturen till en enda idé (alla idéer förnedrar människan när de görs till den Enda idén) och mot alla försök att förvandla den till ett kampverktyg för en eller annan välmenande ideologi (alla ideologier menar givetvis väl). De som försvarar litteraturen mot sådana inskränkningar ingår i en tidlös motståndsrörelse. Vill man bidra till detta arbete har man en pålitlig vän i Ingeborg Bachmann.

_____

Ingeborg Bachmann
Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter.
Översättning och förord: Linda Östergaard
Ellerströms