För att komma i stämning inför nyårsfyrverkerierna – ajöss 2016, låt oss hoppas att 2017 inte blir ännu värre – återvänder jag till en av de märkligaste fotoböcker jag känner till. Den är oförglömligt vacker, den är förmodligen sjuk och samtidigt är den egendomligt lugnande. Den heter ”100 solar” och är sammanställd av fotografen Michael Light. Boken innehåller fotografier av 100 amerikanska kärnvapenprov.

Fotografierna är återgivna i förstklassigt tryck, som om förläggaren ville bjuda oss på det vackraste i världen. Explosionerna är varmt röda, som fostrets omgivning i någon av Lennart Nilssons bilder. Alternativt illblå, som om de visade en scen från en avlägsen planet. Där finns svartvita gryniga bilder av det expanderande eldklotet någon tiotusendels sekund efter explosionen, en äggcell täckt av vårtor och fläckar. Temperaturen är redan uppe i hundra miljoner grader, det vill säga tio gånger hetare än solens inre. På några bilder tränger illvillig glöd fram inifrån svampmolnens huvuden, som om djävulen tillfälligt hade öppnat ögonen och granskade oss.

Jag försöker förstå vad det är som känns så förvillande nära lättnad när jag tittar på allt det här, som om kapprustningens absurditet är så stor att den vänds i ett egendomligt lugn. Vad är det som gör att ”100 solar” framstår som en bok jag skulle vilja bläddra i om jag har svårt att somna?

De hundra kärnvapenproven i boken är långt ifrån alla som har gjorts. 1945–1992 genomförde USA och Sovjet sammanlagt 2 118 testsprängningar, varav 433 ovan jord. Två tusen explosioner – det betyder att ett kärnvapenkrig redan har ägt rum, i slow motion, det har bara inte utspelat sig i bebodda områden. Vad festen kostade är fortfarande oklart. Tankesmedjan Brookings uppskattade efter fyra års arbete att notan för det amerikanska kärnvapenprogrammet stannade på 5,5 biljoner dollar. Då är cancerfallen och miljöförstöringen inte inräknade.

Minns ni optimismen när det kalla kriget var över? En kort tid fanns ett fönster mot en bättre framtid. Demokrati och välstånd skulle sprida sig över världen. Vi skulle kunna göra något åt miljöproblemen och allt som skjuts åt sidan så länge det finns militära hot. Nu ser det så mörkt ut att 1980-talet framstår som den gamla goda tiden. Var kan någon ny optimism komma från?

Resten av den här krönikan vill jag ägna minnet av Georg Klein, tumörforskaren och författaren, som avled den 10 december. Han hade en unik förmåga att inspirera till intellektuell lustfylldhet.

Hans naturvetenskapliga bakgrund och hans erfarenheter av Förintelsen och den ungerska diktaturen gjorde honom rejält illusionslös, men hans illusionslöshet var av ett sällsamt uppmuntrande slag. Varje gång jag träffade honom gick jag därifrån ljusare och lättare, hungrig efter att lära mig ännu mer än jag just lärt mig av honom.

Från ”… istället för hemland” (1984) till ”Resistens” (2015) skrev han elva lysande essäböcker om genetik, litteratur, exceptionella personligheter och människors beteende i pressade situationer. Till skillnad från många andra blev hans essäistiska resonemang aldrig abstraktioner. Han hade en suverän förmåga att gestalta sina moraliska dilemman genom konkreta situationer och levande personporträtt.

Den som ännu inte har öppnat hans böcker har någonting att se fram emot under nästa år.

Publicerad i UNT 25 december 2016.