Det kan väl inte bara ha varit jag som undrade varför ingen nämnde elefanten i rummet. Det var ju en ganska stor elefant. Den befann sig högst uppe i Kulturhusets överfulla kafé den 10 maj – det vill säga när Roland Paulsen diskuterade arbetslinjen med nationalekonomen Andreas Bergh och författarna Lena Andersson och Elise Karlsson.
Tror man att politiska debatter inte kan blixtra lika mycket som på den gamla onda tiden ska man para ihop Paulsen och Berg. De känner varandra från tidigare debatter och argumenterar skarpt och underhållande för sina respektive ståndpunkter.
Med sina böcker ”Arbetssamhället” och ”Vi bara lyder” har Paulsen satt fingret på en blind fläck som är gemensam för de politiska blocken. Sysselsättning har blivit ett självändamål, en helig ko för både vänstern och högern – så helig att ingen längre frågar varför vi arbetar, vilka arbeten som är meningsfulla eller hur mycket tid det är rimligt att ägna åt arbete. Mindre än idag, enligt Paulsen. Under kvällen upprepade han att den produktivitetsökning som har skett de senaste årtiondena skulle kunna ge oss en rejäl arbetstidsförkortning. Låsningen i vår syn på arbete hindrar oss från att förstå det.
Arbetsförmedlingen, sade han, har övergått från att förmedla arbete till att förnedra de arbetslösa, så att de ska må ännu sämre än de som mår dåligt på sina jobb. Arbetslinjens grundtanke är ”gör arbetslösheten till ett helvete så att folk söker sig därifrån”, skrev han i DN 13/7 2014. Som om folk annars skulle gå arbetslösa av ren lättja. Samtidigt pressar man dem som fortfarande har jobb att stanna kvar och acceptera vilka villkor som helst.
Att våra myndigheter har övergått från konstruktiva lösningar till den sortens moralism ser för mig ut som ett tecken på total desperation – en desperation som uppstår i ett läge där det inte längre skapas några nya jobb. Det var då jag fick syn på elefanten i rummet: ungdomsarbetslösheten. Den ser ut så här. Spanien: 53 procent. Grekland: 52 procent. Italien: 42 procent. Portugal: 34 procent. Frankrike: 24 procent. Sverige: 23 procent. (Källa: Eurostat.)
Det ser ut som om vi redan har genomfört den där arbetstidsförkortningen som Paulsen önskar sig. Den är bara lite ojämnt fördelad.
En hel generation som inte behövs, som aldrig kommer in på arbetsmarknaden i ett samhälle där bara de som har arbete räknas som fullvärdiga medborgare är ett recept på sociala problem. Vilka extremistiska eller populistiska rörelser kommer de att dras till? Vilka konspirationsteorier kommer de att tro på?
Hur kan ett land klara sig utan en fjärdedel av sin unga befolkning? Produktivitetsökningen har slutat generera fler jobb, skriver Brynjolfsson och McAfee i den aktuella boken ”Den andra maskinåldern”. Det är något skumt med ett samhälle där så många människor är överflödiga. För att få in ett tredje djur i den här texten efter elefanten och kon säger jag att det sätter myror i huvudet på mig.
(Publicerad i GP 16 maj.)
7 kommentarer
1 Iggy Drougge | 12 juni 2015, 11:57
Jag undrar om inte piratrörelsen för tio år sen var en slags svensk motsvarighet till folkupproren i Arabvärlden och Indignados i Spanien. En generation som gjorts överflödig, men i ett samhälle där man ännu inte behöver kämpa för sin ranson mjöl och olivolja och det inte finns något Muslimskt brödraskap. Om en sådan generation med hög it-kompetens inte längre kan sugas upp av arbetsmarknaden får de tid över till sådan samhällsomstörtande verksamhet som TPB.
2 H. | 12 juni 2015, 12:20
Jag har haft något liknande på känn. Att det är en protest: om hela samhället är ert, då är internet vårt.
Det är därför det var så oerhört känslomässigt laddat: it-skribenten Andreas Ekström har sagt att han aldrig fått så mycket läsarmail som när han försvarat upphovsrätten, dvs. mer än när han skrivit om Israel eller invandring. Och så särskilt hög it-kompetens behövs ju inte för att fildela.
3 Magnus | 15 juni 2015, 14:57
Klyftan mellan retorik och verklighet är galet stor just när det gäller arbetsmarknad och arbetslöshet. Ta bara hur ett antal regeringar ända sedan Göran Persson har talat sig varma för ”livslångt lärande”, omstartande karriärer för vanligt folk, höjd pensionsålder och kunskapslyft, medan utbildnings- och AMS-politiken helt har inriktats på dem som är runt 20-25 eller yngre, på att folk ska gå så rakt som möjligt från grundskola till gymnasium till högre utbildning, och igenom högskoleåren som en väldrillad robot med utstakad riktning – bilden av att man ska gå rakt in på en enda bestämd riktning, en unitär karriär är tydligare än någonsin.
25:4-vägen till universitetet är avskaffad, studiemedlen stramas åt och 30-50-åringar satsas det inte på när det gäller att underlätta några slags studier, retraining eller karriärbyten. Det handlar i stort sett enbart om de yngsta – men det är ju logiskt om avsikten är att dölja den känsliga ungdomsarbetslösheten via statistik om att de unga pluggar eller är inskrivna i något slags AMS-åtgärder. Den litet äldre arbetslösheten får man samtidigt dölja via långtidssjukskrivningar, coachingkurser eller andra slags kreativa lösningar.
4 Anna Andersson | 3 juli 2015, 17:50
Frågan är väl egentligen om vi verkligen behöver arbeta så mycket! – vilket vi inte skulle behöva om vi ”effektiviserade” ordentligt. Så varför jobbar/slavar vi så mycket? Jo, enbart för att underhålla ett föråldrat system, dvs hålla ett samhällssystem som just nu raseras långsamt, långsamt under armarna ett tag till… I stället för att diskutera den viktiga frågan ”varför jobbar vi så mycket när vi inte skulle behöva det?”, så fortsätter vi fokusera på att vi ska jobba MER..!
Om vi ändrade på dagens föråldrade system, så skulle vi nog inte behöva arbeta mycket mer än några timmar i… månaden(!). Va, vad sa jag nu? Är det sant? Ja, givetvis. Men visst kräver det stora, positiva, förändringar av vårt nuvarande slav- och skuldsystem!
Tips: Läs gärna någon av Roland Paulsens utmärkta böcker (”Arbetssamhället” och ”Vi bara lyder”). Eller varför inte se den bästa(!) dokumentären som hittills gjorts: ”Zeitgeist Moving Forward” (2 h och 41 min på Youtube, textad på över 40 språk).
5 Magnus | 6 augusti 2015, 08:44
Utmärkt inlägg i Svenskan häromdagen om den inkapslande svenska (eller främst stockholmska?) radical-chic-attityd som kasserar in sina godhetspoäng men vägrar ta några strider eller några tunga debatter där det verkligen behövs.
Och ”kulturmannen”? Ja, precis så poänglös och positionerande var också den debatten.
6 H. | 6 augusti 2015, 09:37
Tack!
7 Magnus | 25 augusti 2015, 08:55
Ulf Lundell, av alla, levererar stenhårt i det här färska blogginlägget och sätter fingret på tidens djupa olust och tysta punkter. Finns i stort sett inte ett ord jag skulle vilja se ändrat i denma kärvt bekymrade sammanfattning:
http://www.ulflundell.com/badgers-drift/3387/
Kommentera