Egentligen borde vi leva i en lysande tid för satirtecknare. Alla är missnöjda och tror att vi är på väg åt helvete, de politiska motsättningarna blir allt hätskare, krig och konflikter dominerar nyheterna, de sociala orättvisorna växer. Klyftan mellan fattiga och rika är snart lika stor som vid förra sekelskiftet – alltså kunde man vänta sig att vår satir var i nivå med 1910-talets.

För mig är 1900-talets första årtionde satirtecknandets guldålder. Jag har periodvis hetsätit tecknad satir och varje gång jag bläddrar genom böcker med de senaste hundra årens teckningar händer något särskilt när jag passerar de där åren. Där och bara där finns en särskild elektricitet som får håren att vilja resa sig på armarna. En satir som var grafiskt elegant och befriande vass. (För att genast försvaga mitt resonemang lite: visst har det funnits utmärkt satir både förr och senare. Jag skulle vilja nämna Honoré Daumier, David Low under andra världskriget, tidningen MAD under dess bästa år och Robert Crumb.)

I jämförelse med 1910-talets tecknare ter sig den satir som görs idag alldeles för lam. Trots att förutsättningarna borde vara lika goda som för hundra år sedan lyckas vår tids tecknare inte fokusera sin satir till en liknande svetslågeskärpa. Vad beror det på?

Kan man upptäcka några ledtrådar om man jämför 1910-talets satir med vår? När jag återvänder till gamla årgångar av Simplicissimus ser jag en skillnad som kanske är en del av förklaringen. Men först kan en presentation vara på sin plats. Simplicissimus, utgiven i München från 1896, var i början av 1900-talet Europas vassaste och mest eleganta satirtidskrift (samtliga årgångar kan läsas på simplicissimus.info). Två av dess bästa tecknare var för övrigt norrmän – Olaf Gulbransson och Ragnvald Blix. Berättar man om Simplicissimus bör man också beskriva dess mindre smickrande historia. Tidskriften var emot kejsartidens militarism och nationalism fram till första världskrigets utbrott, när redaktionen bytte sida och blev patriotisk. Under mellankrigstiden drev man med den växande nazismen. När Hitler kom till makten avsatte medarbetarna sin redaktör Thomas Theodor Heine, som var jude, och drev Simplicissimus vidare i nazistisk anda. Under alla dessa omsvängningar fortsatte Gulbransson troget att rita det som begärdes av honom, bland annat ett hyllningsporträtt av Führern vid inmarschen i Polen, vilket visar att man kan vara en av Europas bästa satirtecknare och samtidigt sakna omdöme. (Mer om Gulbranssons motsägelsefulla personlighet kan man läsa i Steffen Kvernelands och Lars Fiskes seriealbum Olaf G., 2004.)

Därmed är presentationen avslutad; tillbaka till skillnaden mellan nu och då. I den diskussion om yttrandefrihetens gränser som följde på massakern i Paris har det ibland sagts att bra satir alltid slår uppåt, aldrig neråt. Om man påstår det undrar jag vilken satir man faktiskt har sett. Under Simplicissimus bästa år drev tecknarna med de allra fattigaste och de allra rikaste. Med belåtna småborgare och rebelliska konstnärer, med präster, bönder, officerare, alkoholister, sysslolös överklass, barn, turister, akademiker, lyxprostituerade och utlänningar, fåfänga ungdomar och åldringar på dödsbädden. Man var lika förtjust i att karikera hur folk talade som hur de såg ut: så här låter en berlinare, så här låter en berusad fiskargubbe på plattyska. Stereotyperna – som redan finns inuti alla människors huvuden, ingen är så ren att de inte finns där – myllrade fritt över sidorna.

Ni förstår vad jag menar. Eller gör ni det? Den poäng jag vill göra är inte att det handlade om en urskillningslös drift med allt och alla. Jag tror att det finns något mer än urskillningslöshet bakom de här teckningarna, nämligen ett slags precision. En precision av ett slag som det kan vara svårt att formulera i ord, men jag skulle vilja göra ett försök.

Man fäktade inte blint omkring sig utan siktade mot ett noga definierat mål: den mänskliga dumheten, var den än visade sig. Varje inskränkning – att man skulle driva med kvinnor men inte med män, med fabrikörer men inte med arbetare – hade betytt en försämring av precisionen. Dumhet, egoism, grymhet eller vilket namn man än vill ge satirens yttersta, avlägsna mål finns överallt. Inskränktheten talar tusen dialekter, antar lika många utseenden som det finns mänskliga ansikten.

Tecknarna i Simplicissimus kunde angripa en polischef som lät öppna eld mot strejkande arbetare och i nästa bild driva lika hårt med arbetaren som söp upp sin lön. ”Dom har tagit en tjuv. Gå och se efter, Karl, om det är pappa”, står det under en teckning av Blix (se ovan). Bilden visar en fattig kvinna i hamnen, omgiven av sina barn. Det är uppenbart att den sortens misär inte var någon abstraktion för Blix – han har mött dessa människor, studerat dem. Han har mejslat ut deras ansikten så att den samlade effekten av text och bild blir något helt annat än ett billigt fniss på de fattigas bekostnad. Sorg, inlevelse och ironi blandas, och det är omöjligt att skilja dem åt.

Vad uppnådde gänget som tecknade i Simplicissimus med det? Tillsammans skapar deras teckningar ett rum där det är möjligt att tala relativt fritt. Orättvisor och konflikter är inte känsliga ämnen som man bör handskas försiktigt med – de erkänns öppet, och det är tillåtet att leka med dem. Varje ämne de tar upp behandlas lika oförsiktigt som om det var en fotboll, vilket skänker en viss lättnad. Man kan röra sig i deras rum utan att det känns som om man navigerar i ett minfält av halvt osynliga råttfällor, övervakad både inifrån och utifrån. Bläddrar man för länge i Simplicissimus kan man börja undra vilken tid som egentligen är mest puritansk, vår eller deras. Fast sedan tänker man ett steg till: vi är förmodligen lika puritanska, vi har bara flyttat puritanismen till andra områden. Vart vi har flyttat den är inte oväsentligt. Det avgör vilket samtalsklimat vi får.

Jag är inte säker på att jag har rätt, men jag undrar om inte vår satir har blivit så tråkig för att en betydelsefull tyngdpunkt har förskjutits. På den tiden: den som krävde något mer av människorna än det de redan var, den som krävde att de skulle lyfta sig ur sin dumhet hade rätten på sin sida. Idag: den som känner sig sårad av att få en icke-bekräftande blick på sig har alltid rätt. Det är inte hänsynslöshet vi saknar mest av allt utan ett tydligt fokus på ett väsentligt mål: all mänsklig dumhet, oavsett varifrån den kommer.

Publicerad i den norska litteraturtidskriften Bokvennen nr 1 2015.