Jag har recenserat Bruno K. Öijers senaste diktsamling Och natten viskade Annabel Lee för Ny Tid.

Öijer började som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita – spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaffär – men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg. Han är aldrig så bra som när han skriver om sorg och förlust; här är hans precision i nivå med Tomas Tranströmers. Han kan göra metaforer som får en att känna att språket har sträckt på sig och växt en bit: plötsligt blev detta möjligt att säga. Tvivlar man på att det går att tala allvar på modern svenska (jag ska erkänna att jag gör det ibland) behöver man läsa någon av hans senaste diktsamlingar.