Om det verkar konstigt, skriver Max Tegmark, är det precis som det ska. Vår uppfattning om vad som är rimligt har evolutionen anpassat efter förhållanden i mänsklig skala; när vi studerar sådant som ligger bortom vad våra sinnen är gjorda för att uppfatta kommer naturen att uppföra sig bisarrt. Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare. På kvantnivå kan en partikel befinna sig på två platser samtidigt. Det enda vi kan göra är att acceptera vad våra experiment visar oss.

Medan jag läste Tegmarks bok undrade jag om naturens konstighet har en egen karaktär som går att känna igen när vi stöter på den. Skulle en forskare kunna säga ”Här är det obegripligt på rätt sätt, och då kan vi vara säkra på att vi ser naturen exakt som den är, men det där resultatet är konstigt av ett annat skäl, för att vi missförstår vad vi ser”?

Jag har recenserat Max Tegmarks Vårt matematiska universum för GP. Läs fortsättningen.