Möt Karl Kraus – 1900-talets första och fortfarande elakaste mediekritiker. Jag presenterar honom i dagens understreckare: Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.
_____
1899 startade han, 25 år gammal, en egen tidskrift med ambitionen att bli den elakaste satirikern i Wien. Det blev han också. Kraus levde mitt under dubbelmonarkins glansperiod, den tid som i efterhand fått ett nostalgiskt skimmer för Stefan Zweig och Joseph Roth, och avskydde den in i minsta krusidull. Han tog saker längre än andra; i stället för ”feta människor” skrev han ”flodhästar insydda i människohud”. Tidskriften döpte han till Die Fackel (”Facklan”). Den gjorde omedelbar succé och blev en institution i Wien.
Flodhästar i människohud fanns det gott om i Wien, och om Kraus hade velat göra det lätt för sig hade han kunnat nöja sig med att 
skjuta pil på dem, det hade räckt till en livslång karriär. Ganska snart märks det, genom glimtar och underligheter i hans texter, att han siktar mot något annat. Han har sett något fasansfullt, kan han skriva. Det fasansfulla är en liten teckning av ett ätande huvud, hämtad från en restaurangannons. Han återger teckningen i Die Fackel, som när en insekt avbildas i en vetenskaplig tidskrift. Den är en första snöflinga som får honom att inse att laviner har blivit möjliga. Han tittar inte på annonsen utan genom den, som genom ett nyckelhål, och anar något stort och monstruöst, en sammansmältning av reklam, språk, massmedier och teknik vars konsekvenser är på väg att bli riktigt obehagliga. I årgång efter årgång av Die Fackel spårar han den här utvecklingen i en mängd vardagliga detaljer, tvingar fram den ur de triviala tidningstexter där den visar sig.
Ibland undrar jag hur långt framåt han kunde se. Hösten 1908 beskriver han ”en värld som skulle uthärda sin egen undergång så länge man bara inte hindrade den från att uppleva den på bio”. Sex år senare rullar journalfilmerna från skyttegravarna.
För tyskkunniga: hela Die Fackel finns på nätet här.
2 kommentarer
1 emot ensidighet | 29 november 2014, 01:14
Tror du verkligen att just Karl Kraus, som kämpade emot språk-klichéer, emot ensidighet, emot krig, skulle tycker om vad du skrev om Pussy Riot eller om Svetlana Alexijevitj? Alexijevitj, som skrev i ”FAZ” i 2014 artikler som nästan 500 människor kommenterade (95% helt negativ, man var språklös över författarens blinda hat och ensidighet)?
Är du säkert att Karl Kraus (!) skulle, som Aleksijevitj, som Pussy Riot och som du själv, blunda och förbise vad USA och EUn gjorde i Ukraine också? Tror du att Karl Kraus skulle vara med i din och Alexijevitjs häxjagd emot Ryssland, vara med i din svart-vit-berättelser att ”vi är de Goda” och bara ”Putin Putin Putin” är ont?
Jag tror du skulle inte tycker om vad Karl Kraus skulle skriva idag i Fackel om dig. Eller om så många journalister som försvarar enkelspåriga ensidigheter, hat, som börjar Häxjagderna istället av saklig kritik emot Ryssland – och självklart kritik också emot EUn och USA. Kritik emot fascisterna i Ukraine som du och andra förnekade.
Du frågar dig hur långt framåt Kraus kunde se. Det vet man inte. Men vi vet att vi lever i helt absurda tiderna. Att journalisterna och kritiker som är med i häxjagder är en katastrof – det skulle du veta, om du läsar Karl Kraus.
2 H. | 29 november 2014, 11:20
Genom hela sin karriär var Kraus konsekvent emot militarism, krigshets och fördummande nationell stolthet. Vad en Kraus hade skrivit idag kan vara svårt att gissa, han förvånade sina fans ibland, men en sak var typisk för honom och värd att lägga märke till: han dömde alltid den egna sidan – i hans fall Österrike-Ungern – hårdare än utlandet, som det egna landets press och myndigheter hetsade mot. Därför är det nog inte omöjligt att gissa vad en rysk Karl Kraus – om det finns en sådan – skulle skriva just nu.
Min blogg är inte rätt plats för att försvara
eller diskutera Putins politik; får jag fler inlägg om den saken kommer jag att göra som Kraus när han fick oönskad post:
Ich
lese keine Manuskripte und keine Drucksachen,
brauche keine Zeitungsausschnitte,
interessiere mich für keine Zeitschriften,
begehre keine Rezensionsexemplare und versende keine,
bespreche keine Bücher, sondern werfe sie weg,
[…]
Manuskripte, die ohne Aufforderung an die ‚Fackel’ gelangen, werden vernichtet
Kommentera