En katt har bara nio liv, men mediemyterna om internet är odödliga. Har du gjort ditt bästa för att vederlägga en av dem är det första du ser nästa dag att den poppar upp, glad och obekymrad som om ingenting hänt, hos en ny skribent – eller rent av hos samma som igår. Det är förstås ingen anledning att ge upp. Det ger mig bara lust att använda nätmyterna som min personliga bultbräda. Vem vet – i likhet med huvudpersonen i Erlend Loes roman Naiv. Super kan jag kanske hamra mig frisk.

En myt jag skulle vilja hamra ner varje gång den visar sig är den där om att nätet ger oss flera röster som ger oss direktkontakt med nyheternas källa. IDen kan till exempel låta så här. I en artikel om dagstidningarnas framtid skrev Anette Novak, tidigare chefredaktör på Norran, nu konsult och föreläsare: ”Likt enväldiga härskare bestämde nyhetsredaktörerna vad i vår värld som var viktigt eller inte. I dag kommer alla åt källorna och vi behöver inte längre förlita oss på någon annans filtrering.” (DN 29/10 2012)

Vår tids älsklingsmyt är att vi håller på att drunkna i ett överflöd av information. Men samtidigt som informationsflodens volym växer minskar andelen självständig information i floden. Pipelinen är fetare än någonsin, samtidigt som innehållet blir allt mer utspätt och näringsfattigt.

Amerikanska The Pew research center for the people and the press har gjort ett stickprov. Den 11 maj 2005 länkade Google news till 14 000 nyhetsartiklar, som alla handlade om samma 24 händelser. Hur många av dessa artiklar har skrivits utan att någon har behövt lämna redaktionen? Journalisten Jonathan Stray har ett par intressanta siffror.

För Nieman journalism lab (niemanlab.org) studerade han nyligen 800 nyhetsartiklar om två kinesiska skolor som påstods ligga bakom dataintrånget hos Google. Av dem var det bara 121 som inte var identiska, 13 innehöll egna citat och 7 byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete.

Det är också värt att notera att bara 14 av dessa 800 artiklar hade skrivits i Kina eller med hjälp av medarbetare på platsen. Vad hade de andra gjort? Rewritat, i större eller mindre omfattning. Och ändå missade alla en blogg som översatt en artikel av en kinesisk journalist som besökt en av de misstänkta skolorna – kanske den enda journalist som besökte den där skolan.

När så många artiklar bara okritiskt återger vad andra har skrivit ökar risken dramatiskt för att en missuppfattning eller en lögn ska spridas genom systemet. Tanken på all den energi som gått åt att rewrita de få ursprungliga artiklarna får Stray att vrida sig av obehag. ”Massor av journalistiskt arbete kunde ha gått till att rapportera om andra händelser som förtjänade att uppmärksammas”, skriver han.