Kvinna med tomma ögon som om de var utstansade med hålslag. En riktigt tjärsvart replik i pratbubblan. Så känner man igen Nina Hemmingsson.

Jag recenserar Nina Hemmingssons nya seriealbum Snyggast på festen i UNT.

”Snälla, kan du inte skynda dig lite”, säger en tjej. Och hennes svarthåriga kompis, hon med de utstansade ögonen, svarar: ”Kan och kan, problemet är att om jag rör mig snabbare kan jag luras att tro att jag lever. Och vore detta ett liv så skulle det vara minst sagt jäkligt deprimerande.”

När jag läste ”Snyggast på festen” funderade jag över varför Hemmingssons teckningar fungerar bättre än många andra serier som vill uppnå samma effekt. Det svar boken ger mig är att svarta serier kräver lika mycket exakthet som när en musiker ska få en levande ton ur sitt instrument eller när en skådespelare hittar det rätta röstläget på scen. Det hon gör kan se grovt ut, men det är ett precisionsarbete.