Vill jag ha en bruksanvisning för hur man läser nyheter kritiskt brukar jag vända mig till den gamle österrikaren Karl Kraus. Kraus var en av 1900-talets elakaste och egensinnigaste skribenter, besatt av att strimla dagstidningar. Hans texter om reklam, språk, massmedier och krig har inte åldrats; det är först om man läser dem idag, tror jag, som man upptäcker hur insiktsfulla och allmängiltiga de är.
Mediekritik har funnits lika länge som det funnits massmedier – och ibland är det den äldsta kritiken som hjälper oss att se skarpast. I en recension från 1846 beskriver Kierkegaard vad som händer när ett massmedium uppstår, klarare än någon annan jag har läst. Massmedier ger upphov till ett slags hägring som man kan kalla ”den allmänna meningen”. Den är inte samma sak som majoritetens åsikt – den är en spökåsikt. Ingen känner sig som en representant för den allmänna meningen, men alla vet var normalnivån ligger och alla förhåller sig till den, gärna lite lagom ironiskt eller avståndstagande. Denna abstraktion har redan blivit mäktigare än en armé, skrev Kierkegaard, men den kan inte ställas till svars för någonting.
När populärfilosofen Alain de Botton kommer med sin The news – a user’s manual har han en hel del att leva upp till. Hur står han sig mot Kraus och Kierkegaard? I förordet skriver han att han vill få vanan att läsa nyheter ”att framstå som något mycket konstigare än den gör för närvarande, ja närmast som något riskfyllt.”
Det låter lovande, men De Botton vill inte lära sina läsare att genomskåda någonting. Han har skrivit ett annat slags bok, som handlar om att han önskar sig uppfostrande och konstruktiva nyheter med vars hjälp vi ska bli bättre människor. Nyhetsmedier ska drivas av ”viljan att hjälpa nationen att blomstra”, tycker han. Så här låter de Bottons konstruktiva approach när han utvecklar den lite närmare: bra skribenter bör ”förstå att falsifikationer ibland kan behöva användas för att tjäna ett högre syfte än sanningsenlighetens”. Han menar naturligtvis inte Pravda, men vill man ha en tidning som inte låter sanningen stå i vägen för sitt ”högre syfte” är det risk att det är vad man kommer att få.
De Botton tycker att nyheterna borde vara lika engagerande som de största författarnas romaner. Men hur mycket han än beundrar sina stora författare förminskar han dem genast till självhjälpscoacher när han skriver om dem. ”… som Jesus eller Dostojevskij skulle ha påpekat för oss”, heter det på ett ställe.
Olyckor bör skildras så att de gör oss ödmjuka genom att påminna om vår dödlighet. Massmediernas kändiskult bör förändras (av vem? med vilka maktmedel?) i pedagogisk riktning. De mest berömda personerna borde vara ”de som förkroppsligar och främjar de högsta, ädlaste och mest samhällsnyttiga värderingarna”. Tydligen tror de Botton att det kommer att vara lätt att göra oss överens om vilka de mest samhällsnyttiga värderingarna är – och han tvivlar inte på att folk skulle föredra att läsa sådana nyheter framför att hänga på Flashback. Han beskriver en idealmedborgare som alltid frågar sig: ”What could I learn from this?”, även om man deporterade honom till Bergen-Belsen.
För egen del verkar han inte ha lärt sig så mycket av Dostojevskij. I Anteckningar från källarhålet argumenterar Dostojevskij för att människan inte trivs i en förnuftig och välordnad utopi. Ingen bör bli förvånad om hon saboterar utopin av ren självdestruktivitet.
De Botton vill att medierna ska fokusera på att förklara bakgrunder och sammanhang. På den punkten håller jag gärna med honom. Reportrar som pilar som uppdragna leksaksmöss från den ena katastrofen till nästa gör inte världen begripligare. Han önskar sig nyheter som ska få oss att förstå samhällsekonomiska skeenden bättre, så att protesterna mot sakernas tillstånd blir kunnigare och effektivare än en gatudemonstration. Redaktörer som får frågan hur de ska möta konkurrensen från nätet svarar numer alltid ”Mer fördjupning!”, men att de menar allvar återstår fortfarande att bevisa.
Varför är nyheter viktiga? Jag skulle svara: Därför att nyheter, framförallt sådana vi inte frågat efter, har en samlad verkan som inte ska underskattas. De gör världen synlig. Tänk bort massmedierna och det är som om en ridå sänktes och luften slutade vara genomskinlig: horisonten skulle krympa till den egna gruppens skvaller, fördomar och specialintressen. Med en fungerande nyhetsförmedling från hela världen är vi redan halvvägs världsmedborgare.
Det finns ett par cyniskt klarsynta ögonblick i boken, som när de Botton skriver att nyhetskonsumtionen sällan handlar om informationshunger eller om att rubrikerna väcker starka känslor som ilska och rädsla. Skandaler och katastrofer fyller snarare tidningsläsaren med lugn: det lugn som kommer när man tillfredsställer en djupt rotad vana. En dagstidning påminner ganska mycket om en cigarett. Men han har inte förstått vitsen med att skilja nyhetsförmedling från politik och opinionsbildning – eller för den delen från skönlitteratur och självhjälpsböcker. En annan svaghet med hans bok är att den skulle kunna vara skriven innan internet fanns. När han säger ”the news” menar han i princip alltid tryckta tidningar.
Det allvarligaste problemet med dagens nyhetsförmedling är något som inte nämns i boken. Informationsöverflödet är vår tids älsklingsmyt. Pipelinen är fetare än någonsin, men de nyheter som forsar genom den blir allt informationsfattigare: slimmade redaktioner förväntas producera allt mer innehåll. 2010 undersökte Jonathan Stray 121 nätartiklar om samma nyhet – bara i tretton fall hade någon lyft en telefonlur för att åtminstone få ett eget citat (läs hans artikel här). Resten var rewrites som gjorts utan att någon behövt lämna sitt skrivbord.
Men nog med elakheter, jag borde avsluta med en positiv lärdom i de Bottons anda. När jag fick hans bok undrade jag varför den formgetts i art déco-stil med så mycket guld på omslaget att den liknade en presentbok med små uppbyggliga citat om livet. Nu vet jag.
Publicerad i SvD 2 mars 2014.
13 kommentarer
1 Bengt O. | 8 mars 2014, 23:30
”Varför är nyheter viktiga? Jag skulle svara: Därför att nyheter, framförallt sådana vi inte frågat efter, har en samlad verkan som inte ska underskattas. De gör världen synlig.”
Just att vi får se nyheter som vi inte frågat efter är ju vad som skiljer traditionella media från nätaggregatorer från Google, Reddit m.fl. Där är det algoritmer som styr och ”the crowd falling in love with itself.”
Tittade just på den populära aggregatorn Reddit”. På första ”sidan” fanns länk till enartikel om flygolyckan i Asien, resten enbart tjafs.
2 Magnus | 9 mars 2014, 11:08
Journalister idag har ofta ett starkt ökat behov av att köra fram ett retoriskt jag (med underton av ”vi”, jag och ni) som står långt framme i texten, tjoar och tycker utan att behöva bry sig om några argument eller någon verifiering. Man kan se detta framflyttade jag som att Kierkegaards ”allmänna mening” har klätts på med muskler och kött, har förlorat sin anonyma höghet – och därmed blivit mer sårbar. Visst, en del upplever det som sexigt och rappt tidsenligt att journalistens privatjag kliver fram på scenen på det sättet, själv känner jag det mest som tröttande, särskilt när det görs i texter där man faktiskt har rätt att vänta sig en viss grad av redovisning, av opartisk rapporteing, inte bara fritt flygande tänkande och visionerande.
För det är ju oftast inga Jolo eller Evelyn Waugh som klivit fram på detta sätt, greppet gör bara nivåsänkningen och skakigheten mer pinsamt tydliga (och dessutom känns detta privatjag ofta som en stiliserad konstruktion, en halvfiktion som är till för att dölja sprickorna i resonemanget…)
3 H. | 9 mars 2014, 11:43
Någon gång borde man ju tacka för alla vettiga kommentarer som skrivs här! Nämligen nu.
4 Bengt O. | 9 mars 2014, 12:47
@Magnus. Hur ser du t.ex. på Maciej Zaremba i det sammanhanget?
5 Magnus | 9 mars 2014, 19:55
Zaremba intar naturligtvis en slags gränsställning mellan reporter och essäistisk analytiker (liksom Jesùs Alcalà gjorde på 90-talet, innan han försvann i den stora skandalen). Han är en väldigt skicklig skribent och de problemfält han tagit upp har varit väsentliga och verkligt samtida, det har jag inga problem med. Däremot kan jag uppfatta att hans retorik ibland är manipulativt glidande (särskilt i ”Den polske römrokaren” och ”Först kränkt vinner”) och lätt alarmistisk (ibland alarmistisk i efterskott) och att han har ett litet tunnelseende sätt att beskriva saker och attityder. Men det är nog drag som är typiska för många journalister idag: vill man ha upp en fråga på dagordningen så väljer man en viss vinkel och kör sedan stenhårt på den bild av vilka som är snövita offer och vilka onda förövare (och dessas avsikter), som man har valt.
De här dragen blir mer problematiska eftersom Zaremba på senare år har varit nära nog den ende som fått ett så stort utrymme för att ta upp samhällsproblem eller historiska frågor i reportage i de största tidningarna utan att ämnet måste ha en dagsaktuell hook. Nästan ingen annan får tillfälle att skriva den sortens berättande långreportage på frontplats i DN eller andra tunga tidningar (eller ens i tunga tidskrifter?). Visserligen skriver andra journalister ibland reportage i bokform, men då måste det nästan allltid finnas en aktuell het skandal eller ett brott att hänga upp det på, annars vill bokförlagen inte satsa – och dessutom går det knappast att nå upp till den exponering som en lång, fyllig artikelserie i DN, Svenskan eller Aftonbladet innebär. Ett långreportage som t ex Dagermans Tysk höst, med det genomslaget för ett inte särkilt opportunt ämne utan sensationsfaktor, vore omöjligt idag. På det sättet blir Zaremba väldigt ensam, det påverkar debatten och det är ett problem, men han själv kan knappast lastas för detta.
6 Bengt O. | 10 mars 2014, 23:09
Tack för intressant svar. Men eftersom Z:s artikelserier fått ett sådant genomslag borde det inte locka tidningarna till mer journalistik av den typen?
7 Magnus | 11 mars 2014, 04:47
Jo, det kan man tycka men min bild är att svenska tidningar idag verkligen saknar den ambitionen att upptäcka och odla fram nya ”berättande reportrar”, essäister eller fria debattörer som inte i första hand fokuserar på sensationsanknutna historier, och som dessutom tilltros ansvaret för sina egna mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden utan att behöva manövrera inne i diverse trender, och utan att bli krönikörer med stor bildbyline.
Zaremba kom trots allt fram under 90-talet, på den ”gamla kultursidans” sista tid (inte bara i DN utan också i andra tidningar) och då såg reglerna och förväntningarna annorlunda ut, som vår värd påpekade i ett inlägg om Zaremba och Arne Ruth nyligen (och som undertecknad följde upp litet i en sorgsen kommentar där). Jag känner något liknande inför Åsa Crona, en enormt skicklig och laddad journalist/essäist som kom fram ungefär vid samma tid och som borde ha fortsatt att finnas mitt i samtalet, men som föll ifrån; jag har intrycket at det kan ha haft att göra med att hennes approach var ”för intellektuell” och för litet inställd på hård lansering av en högljudd medial persona, den väg som Linda Skugge, Fredrik Strage, Belinda Olsson m fl kom att ta. Hela diskussionsklimatet har ju glidit mot att det ska vara personer och stories som man kan heja på ivrigt snarare än tankar, resonemang och texter som engagerar intellektuellt och moraliskt, som uppfordrar till någon sorts egna slutsatser – och texterna ska nuförtiden vara korta, punchlineorienterade och lätt uppfattade. Folk som Zaremba, Dagerman, Leif Zern eller Suzanne Brögger ter sig i den världen för dyra i drift och tar för mycket plats.
8 Bengt O. | 11 mars 2014, 08:30
Tack tack – nu blev jag morgondeprimerad (fast jag visste ju hela tiden att det var så).
9 H. | 11 mars 2014, 14:16
Berätta mer om Åsa Crona! Var skrev hon innan hon försvann?
10 Thomas | 18 mars 2014, 16:15
Jag fick 241 träffar på Åsa Crona i Mediearkivet, varav 146 är i SvD. Både som författare och med som nämnd dock. Flesta artiklar (45) är från 1998. Har inte läst nåt av henne förr, men rätt kul att läsa nu – och att se att kultursidorna verkar ha talat i så hög grad med varann. Med sober fläkt av millenieskifte.
11 H. | 18 mars 2014, 17:25
Det ska jag kolla upp.
12 Magnus | 19 mars 2014, 12:05
Hon blev mycket uppmärksammad när ”Bakom spegeln” dök upp runt 1990. Ämnet – dialektiken mellan utseendefixering hos kvinnor, business och självbild – låg förstås i tiden men vad som verkligen gav den och hennes följande böcker/inlägg slagkraft var det intelligenta tonfallet och spridningen på hennes iakttagelser. Hon klarade att vara personlig och genomtänkt utan att reducera det till att bli rätt och slätt privat, och det är en förmåga som har blivit mera sällsynt sedan dess.
Jag lånade ’uppföljaren’ ”Kopiornas uppror” på bibblan i förra veckan för att se om hon fortfarande höll och kunde snart konstatera att det gör hon. Hennes otvunget säkra diskussion av mångas ökade behov av bekräftelse på det man upplever, ser, tänker, skojar om känns kanske ännu mer aktuell nu i de sociala mediernas tid: har dina kompisar inte twittrat om det så är det (för väldigt många) som om det ”inte riktigt har hänt”. Återkommer med litet kommentarer när jag klämt boken.
För till exempel Nina Björk måste hon ha betytt ganska mycket, kanske också för en del fulsnygga svenska 90-talspopband. Men sedan försvann hon steg för steg ut ur media, ut ur debatten.
13 H. | 20 mars 2014, 14:25
Tack!
Kommentera