Skam kan vara ett helvete, men utan förmåga att skämmas är vi inte mänskliga. När den norska litteraturkritikern Kari Løvaas började skriva sin essäbok om skam blev hon snart tvungen att omvärdera sin inställning till ämnet: ”under arbetet med den här boken har jag upptäckt att fokus för mitt intresse har flyttats från skammen som något förkrympande till skammen som ett antropologiskt eller etiskt grundvillkor”.

I svensk översättning heter hennes bok Och de såg att de var nakna. Jag har skrivit en understreckare om den – och om skam och skamlöshet i media – som kan läsas här: Förmågan till skam gör oss mänskliga