Några citat från självbiografin Från kart till fallfrukt.

När jag i en enkät i Ord och Bild tillfrågades vad konst är svarade jag ”Konst är som Albyl. Albyl är bra för några men det vore meningslöst om alla som inte har behov av det åt Albyl.”

*

På en av DN:s kulturmiddagar träffade jag Lars Gyllensten som plötsligt frågade mig: “Vad använder du för metod?” Jag svarade otåligt: ”Jag har ingen metod.”

[Vid den här tiden är Linde konstkritiker på DN. Det är en otrolig lättnad att höra en konstkritiker säga att han struntar i att ha någon metod. Naturligtvis kommer man bara undan med det om man verkligen ser saker; se nedan om skillnaden mellan Mondrian och van Doesburg, eller när han skriver att Liljefors lånar mönstret från en fågels fjäderdräkt när han ska måla vatten.]

*

Den så kallade samtidskonsten är mig totalt obegriplig. Varför skilja på modern konst och samtidskonst? Bara för att det ena är äldre än det andra? I Bukowskis auktionskataloger räknas Ed­die Figges informella sextiotalsmåleri till samtidskonsten. Hon skulle nu ha varit 100 år. Medan Bo Larsson som bara är 60 hör till den äldre avdelningen. Klassificerar man Figge som samtida tror man att det är nytt och att Larssons måleri skulle vara tra­ditionellt. Det är naturligtvis nyhetsvärlden som har framtvingat fenomenet. Att presentera nyheter är det viktigaste idag och för att konst skall uppmärksammas måste den vara ny. Om man är tillräckligt inskränkt i sin horisont tycks de enklaste parafraser på gammal dadaism te sig som nyheter.

*

Tidigare hade det rått en marxistisk idéterror. De nya terroristerna hade inga idéer alls, de ansåg att det räckte med att vara ”samtida”. Det lustigaste med ordet ”samtida” är att det inte alls syftar på dem som lever idag utan på dem som tycker som den som råkar skriva.

[- – -] det absolut enfaldigaste som uppträtt under senare år är kriteriet att ett konstverk endast räknas om det är gjort av en ”samtida”. Ser jag en bra målning av Vermeer eller Rembrandt är han min samtida! Läser jag de homeriska hymnerna är Homeros min samtida, så lätt att leva sig in i. Med en levande landskapsbeskrivning och uttrycksfulla metaforer beskriver den gamle grekiske skalden bergssidan som brant genom att iaktta hur stigningens småstenar krasade och rök när jätten försökte ta sig fram. Det är väl samtida om något. Allt är samtida som upplevs starkt. Jag är trött på samtiden och har nog alltid varit det. Jag har inte trivts i den särskilt länge och det är väl därför jag har så lätt att ta till mig den drömda verklighet som existerar i en bra målning. De drömda figurerna hos Shakespeare är för mig betydligt mer levande än en byråkrat som skickar mig blanketter.

*

I Gemeentemuseum i Haag har Mondrian tre salar och i en sal intill finns Theo van Doesburg, båda så kallade neoplastiker. Båda arbetade med rena primärfärger, vitt och svart i vågrätt-lodräta galler. Varför är Mondrians målningar levande och fulla av natur där det går att andas som i en bra landskapsmålning medan man kvävs när man ser Theo van Doesburg? Att svärma för en stil är meningslöst. Som ung på femtiotalet fick jag göra utställningen Kubism — allt vad kubister hette svärmade jag för, till och med Kurt Jungstedt var ett mirakel. Men jag ledsnade eller mognade snarare. [- – -] En känsla för stillösheten utkristalliserade sig och jag bör­jade se på konst bortom alla utseenden, hög färg eller låg, pastos eller tunn färg, föreställande eller inte. All Stil dunstade.

*

En professor i hållfasthetslära, Forsell, hade skrivit om byggnader i Europa och gav ett mycket bra exem­pel på att medeltidens byggmästare måste ha trott på Gud och att Gud måste ha trott på dem. Katedralerna var nämligen felkonstruerade, de borde egentligen rasa ihop. Endast en var rätt byggd, Stephansdomen i Wien, tekniskt sett oklanderlig. Alla andra katedraler måste hållas upprätta av ingen mindre än Gud, ett besynnerligt gudsbevis — men tänkvärt. Där fanns också bil­der av felbyggda hus i Stockholm, bland andra ett på Sveavägen med en stor granitkolonn som bar upp hela huset. Det var bara det att den där kolonnen var placerad så fel att om man slog hårt med en slägga på en viss punkt, som var utritad på ett fotografi, skulle hela huset och kvarteret falla samman.

*

Hade borgarna hävdat sitt kulturarv 1968 – bildning, belä­senhet, takt, allt som fanns i den borgerliga etiketten – hade jag försvarat dem. Men ingen högerröst försvarade de hävdvunna kulturvärdena. Det var tyst. Sven Delblanc utsatte borgerlighe­ten för just den kritiken – att de hade svikit sina kulturella am­bitioner. Radikalerna protesterade mot att tillverka konst för att sälja till brackor som sedan låste in den i kassavalv i väntan på värdestegringen. Ännu en tom protest, ingen borgare köpte nå­got av radikalerna. Istället började de spekulera i Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, de mest moderna de kände till.

*

Sak samma med Liljefors när jag förstått hur han arbetade. Han utgick från Darwins begrepp mimicry, den skyddande lik­heten, genom att iakttaga hur en fågel som lever i sitt landskap är dess avbild, och tvärtom, hur en sådan natur skyddar indi­viden. Liljefors hatade begreppet stil och under sin finaste tid – mellan 1897 och fram till första världskriget – märks det tydligt, till exempel i Ejdrar på skäret, 1907. Jag fick tag i ett fo­tografi som Liljefors tagit av skäret där vattnet är skvalpigt och intetsägande. Men i målningen har han frångått fotografiet helt och målat vattnet med ett mönster som jag är säker på att han lånat från en gudings bröst. När brisen får tag i det fina dunet frasar det sig och ser ut som vatten, den bruna klippan liknar ådans fjäderdräkt. Naturen har tydligen sitt eget sätt att måla och när den begåvas med en art som så småningom utvecklat mimicry är det som om den långsamt förväxlar fågel och klippa, dyning och vatten. Poesi helt enkelt. Har man lagt märke till den poetiske Bruno Liljefors upphör han att vara den realistiske naturmålaren.

*

Har du läst ända hit och vill ha ännu mer? Då vill du säkert läsa om Neolindeism hos The jet set junta.