Nu har Lyra Ekström Lindbäck skrivit två artiklar som handlar om att vi måste titta närmare på internet som litterärt medium – utan att säga något specifikt om detta medium (På spaning efter den kritiker som inte flyr framtiden, DN 23/3 och Tekniken förändrar vår upplevelse av världen, 20/4). Vad är karaktäristiskt för internet jämfört med andra medier? Att det inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digitalt material. Vad det innebär är det tydligen fortfarande för tidigt att diskutera – vi ska snällt tindra med ögonen inför den stora floden av digital kreativitet utan att fråga oss om något av detta kommer att vara läsbart om femton år.

Vi ska vara lydiga små nätrebeller som fortsätter att mata storföretagen med den kreativitet de är beroende av – gratis. Fast nu pratar jag om fel internet, eller hur? När någon säger att vi måste prata om nätet menar de alltid fantasiversionen av nätet.

Hon undrar hur jag ser på ”den enorma betydelse som sociala medier haft under den arabiska våren”. ”Hade det varit bättre om alla suttit kvar i sina läsfåtöljer”, frågar hon. Tja, jag tror väl att det finns ett alternativ utöver att sitta i sin läsfåtölj med en bok och att twittra (kanske från samma fåtölj?). Och det är att samlas på Tahrirtorget. Jag har för mig att folk gjorde det.

Men nu blev det fel igen, eller hur? Det viktiga för Ekström Lindbäck är inte vad folk gjorde under den arabiska våren (vill man veta det kan man läsa Lina ben Mhennis Tunisian girl eller Wael Ghonims Revolution 2.0), hon vill bara hylla internet i lagom vaga fraser. Gällde det att diskutera nätets betydelse för både befrielse och övervakning kunde Evgeny Morozovs The net delusion vara en bra utgångspunkt, men det är inte den diskussionen hon vill föra.

Ekström Lindbäck klagar på den låga nivån på dagstidningskritiken, men glömmer att det är medieägarna och redaktionerna som sätter villkoren för kritiken, vilket är lite underligt om hon verkligen är intresserad av att debattera läget för litteraturkritiken. Om tidningsägarna skrev Eigil Söderin i Dagens Etc (15/3) att tidningskrisen inte är värre än att ”fyra av de fem största mediekoncernerna i Sverige” kan ge generös utdelning till sina aktieägare medan redaktionerna måste spara. Men det är kritikernas ”rädsla” som är värt ett uppslag i DN.

Incongruous quarterly är ett kul tips, men Ekström Lindbäck har inget att säga om den nya litteraturen utom att den är ny och om den gamla att den är ”konservativ”. Jag antar att Thomas Thorild, som förespråkade kvinnors rättigheter 1793, blev ”konservativ” i samma ögonblick som jag pluggade in mitt modem.

När hon ombeds precisera sig låter hon märkligt oengagerad. Hon droppar några politiska fraser, men utöver den vanliga nyttomoralen (litteratur ska göra motstånd mot kapitalismen) verkar hon inte bry sig särskilt mycket om politik heller. Var finns kärnan i hennes artiklar? Försöker man bemöta henne genom att debattera litteratur, medier eller politik tror jag att man har missförstått henne.

Det centrala i hennes artiklar har inte varit något av allt detta – utan hennes egen karriär. Det är en karriär som jag inte är ett dugg orolig för. Den verkar redan vara garanterad. Och litteraturen kommer nog att klara sig bra, den med.

(Publicerad i UNT 23/4)

______________

Jag kommenterade Lyra Ekström Lindbäcks första artikel här – Svenska skribenters älsklingskliché: litteraturkritikern som är ”rädd” för nätet

Några andra inlägg i debatten (utan anspråk på fullständighet)

Victor Malm: Låt oss bli långsamma, DN 2/4

Richard Herold: Förlagen behövs ännu mer, DN 13/4

Julia Pennlert: Var är den digitala litteraturen?, Västerbottens-Kuriren 2/4

Therese Bohman: Plötsligt händer det, Expressen 28/3