Och det bästa är att han aldrig nämner vilket slags sinnessjukdom det rör sig om. Sjukdomen förblir oändligt avlägsen, samtidigt är den så nära att den när som helst kan sätta krokben för mannen som är på väg uppför gatan. Sjukdomen har blivit så stor och så allestädesnärvarande att man bara kan tala indirekt om den, genom ovidkommande detaljer. En läkare säger i förbigående att den sjuke inte får röka: ”Det kan sluta med en katastrof.” Och den sjuke blir tacksam för att man äntligen använder ordet ”katastrof” om honom. Det bekräftar allt som inte går att tala om.

Novellen heter ”En sjuk mänsklighet”. Vi följer en man längs en förstadsgata. Han tvekar framför porten till sanatoriet, går in, blir undersökt, och mitt i historien är det som om Joseph Roth byter tonart. Fram tills dess har det varit ganska mycket standardnovell från mellankrigstiden: vi följer en trashank en stund. Men när sjukdomen ska beskrivas blir meningarna kortare, underligare. En ogenomskinlig glaskupa ställs ner över världen, oåtkomlig som en himmel, och vi får en aning om hur det är att leva under en sådan kupa. Det är elegant gjort.

Skildringar av det gamla Centraleuropa är en egen genre – kufar och levnadskonstnärer, ett tonfall som förkunnar att nu blir det sagor för vuxna, en nostalgi som jag lätt blir övermätt på. Sådana miljöer är Roths hemmaplan. I novellen ”Smultron” skildrar han en östeuropeisk småstad där alla, från dödgrävaren till greven, är original på sitt sätt. Alla har sin plats i en ordning där man ljuger, grälar och lurar varandra i affärer – fast med hjärta, förstås.

Roth är född i Galizien (nu delat mellan Polen och Ukraina). Så här beskrev han sig själv en gång: ”Ju längre västerut en jude har sina rötter, desto fler judar finns det som han ser ner på. Frankfurtjuden föraktar berlinjuden, berlinjuden föraktar wienjuden; wienjuden föraktar warszawajuden. Sedan kommer judarna allra längst bort i Galizien, som alla ser ner på, och därifrån kommer jag, den lägste av alla judar.”

De personer och situationer han beskriver kan framstå som typiska – en odräglig mönsterelev, en otrohetshistoria på en kurort, en skör flicka som dränker sig, en stins som blir förälskad i en rysk adelsdam. Men när han är som bäst blir hans personer långt mer än en upprepning av välkända typer. Han överskrider det klichéartade genom sina iakttagelser och sin formuleringsförmåga.

Jag tror inte att Roth var särskilt förtjust i det österrikisk-ungerska kejsardömet medan det existerade – han trivs alldeles för bra i rollen som bredvidstående, ironisk iakttagare. Dubbelmonarkins inskränkthet och avigsidor skulle ha varit öppet mål för honom, liksom för Robert Musil och satirikern Karl Kraus. Men efter att kejsardömet försvann framstod det för Roth som en förlorad guldålder, inte minst när han jämförde det med den antisemtism och nationalism som började växa istället.

En av novellerna är en berättelse som måste ha skrivits oräkneliga gånger. Ensam man kommer med tåget, tar in på hotell, iakttar det sömnigt pedantiska småstadslivet, förälskar sig olyckligt, far sin väg igen. Roth lyckas göra något eget av det. Han växlar mellan ironi och melankoli, plockar in oväntade synintryck. Berättelsen blir lättsam och sorgsen som ett nattligt regn.

Hetsigheten i hans eget liv märks inte i novellerna. Roth gjorde en snabb karriär som journalist och författare, bodde på hotell, drack, samlade på sig skulder. Tre månader före andra världskrigets utbrott söp han ihjäl sig i Paris, dit han flytt undan nazismen. De sexton berättelserna i Kejsarbysten finns nu för första gången på svenska.

(Publicerat i UNT 8 mars)

______

Joseph Roth
Kejsarbysten och andra noveller
Översättning Anders Björnsson
Atlantis