I fredags bemötte programdirektören Björn Löfdahl farhågorna om att SR:s grammofonarkiv ska läggas ner (om farhågorna, se Henrik Sahl Johansson, SvD 29/12). Hans text är ett fullständigt underbart stycke retorik. ”Vi stänger inte våra arkiv. Vi öppnar dem”, skrev han. Vem kan väl ha något emot det positiva ordet ”öppna”?
Samtidigt, bara sådär i förbigående, fick han mig att börja undra om SR kanske tänker kasta LP-skivorna på soptippen efter att man ”öppnat”, det vill säga digitaliserat grammofonarkivet: ”En fråga som uppträder är vad som sker med de fysiska arkiven när innehållet väl är digitaliserat.” Den frågan lämnade han snyggt hängande i luften. Som exempel på genren ”oroa genom ett lugnande besked” var det riktigt bra gjort.
På samma sätt, liksom i förbigående, snuddade han vid frågan om vad som kommer att hända med arkivpersonalen efter att man ”öppnat” arkiven: ”När den programproducerande medarbetaren själv kan ta fram ett program ur radioarkivet på sin egen dator försvinner arbetsuppgiften för den i radioarkivet som gjorde detta tidigare.” Arkivpersonalens kunskaper är tydligen ingenting värda. Ser man personalen bara som ett redskap för att plocka fram rätt ljudspår är det förstås naturligt att vilja ersätta den med en knapptryckning.
Något som Löfdahl inte nämnde är att digitalt material inte är arkivbeständigt. Magnetband, DVD-skivor, hårddiskar, filformat och programvara har patetiskt kort livslängd – långt sämre än billigt tidningspapper. Det finns fortfarande ingen som vet hur vi ska göra för att garantera att vår digitala informationsflod kommer att vara läsbar i framtiden. AMPAS (Oscars-akademin) fäste filmbranschens uppmärksamhet på detta i rapporten The digital dilemma 2007. Det enda sättet att bevara digitalt material är att ständigt kopiera över det till nya filformat och ny hårdvara, skrev de. Det är dyrt. Närmare bestämt tolv gånger dyrare än att förvara en filmrulle i ett klimatkontrollerat bergrum. Är det en kostnad Löfdahl är beredd att ta? Svaret på den frågan överlåts åt läsarens fantasi.
När jag läser hans inlägg associerar jag också till Robert Darntons artikel ”The great book massacre” i New York Review of Books (26/4 2001). För inte länge sedan hette den nya, spännande informationsteknologin mikrofilm. Dagstidningar och böcker kunde krympas ner till en bråkdel av utrymmet. På den tiden var man också oroad över att dåligt, syrahaltigt papper var på väg att vittra sönder av sig själv. Amerikanska bibliotek satte igång med att mikrofilma sina samlingar och i flera fall, skriver Darnton, kastade man originalen. De behövdes ju inte längre. En generation senare är filmrullarna sönderrepade till oläslighet medan larmbudskapen om tidningspapprets hållbarhet har visat sig vara överdrivna. I vissa fall har filmrullarna bubblat och klibbat ihop – deras arkivbeständighet var sämre än tidningspapprets.
Att mot bakgrund av detta vifta undan alla farhågor med ett ”Vi stänger inte våra arkiv. Vi öppnar dem.” är retorik av en sort som förtjänar att bli en klassiker. Andra makthavare skulle kunna inspireras av Löfdahl. Till exempel: ”Vi avverkar inte skogen. Vi öppnar den.” Eller: ”Vi säljer inte ut daghemmen. Vi öppnar dem.”
Löfdahls artikel innehåller den mest kreativa användning av ordet ”öppna” jag läst på mycket länge. Vad borde vi göra med den? Arkivera den, förstås! Förslagsvis bredvid den där sketchen om papegojan: ”Den är inte död. Den är öppen.” Eller vad det nu var de sade.
(Publicerat i GP 29 januari)
14 kommentarer
1 Bengt O. Karlsson | 6 februari 2013, 17:49
Bra Håkan. Fick du några kommentarer i GP?
Det är f.ö. inte bara i det här sammanhanget som överheten uttrycker sig på Newspeak. När man praktiskt taget avskaffade det unika strandskyddet beskrevs det t.ex. som ett sätt att ”rationalisera planeringsprocessen” dvs. kommunerna får bestämma om bebyggelse själva utan någon kontroll.
2 H. | 6 februari 2013, 17:55
Inga kommentarer i GP. (Artikeln ligger inte på nätet hos dem, så jag har lagt upp den här.)
3 Magnus | 8 februari 2013, 07:04
Det är mycket typiskt för dagens krängarspråk att man försöker peka på litet socker i botten att sälja med – titta, du ska få det här billiga och goa – medan man samtidigt smyger till sig vinsten på något annat håll. Till och med kidsen kan det där, man springer omkring till påsk och knackar dörr för att sälja hemmagjorda billiga teckningar, glaspärlor eller liknande och vill för detta ha – inte godis eller blommor utan… pengar, såklart. En sak, en rationalisering eller en politisk linje säljs aldrig in utifrån sitt egentliga syfte,
4 Harriet Lundberg | 23 februari 2013, 18:45
Hej Håkan!
Tack för att du skrev en replik på Björn Löfdahls artikel!!!Beslutande personer inom Public Service är tyvärr djupt okunniga om Grammofonarkivet. Grammofonarkivet behöver all hjälp utifrån som går att få. Grammofonarkivet har inte bara en av världens största skivsamlingar. Det kanske också är en av världens bäst skötta skivsamlingar, tills nu. Detta faktum försöker ledningen inom Public Service att mörka. Varför finns t ex ingen information om Grammofonarkivet till allmänheten på någon av Public Service’ hemsidor? Vilken institution saknar en hemsida idag? -Rättelse: När det gäller de analoga samlingarna så finns det idag inte teknik att digitalisera dem inom en vettig tidsram. Det skulle ta 40 år dygnet runt att digitalisera t ex vinylen med dagens teknik. Man har nu digitaliserat cd-samlingarna och tidigare hälften av våra fonografcylindrar. -Public Service vill passa på att spara pengar därför att samlingarna är mycket större än vad koncernen har behov av. Därför vill man krympa verksamheten till koncernens behov utan hänsyn till att samlingarna är av nationellt intresse, och utan långsiktigt perspektiv. Dessutom har svenska folket finansierat samlingarna. Vill Public Service inte längre ha ett arkiv av denna dignitet i sin ägo, så måste man ordna Grammofonarkivets framtid på ett ansvarsfullt sätt och kanske i en annan regi.
5 H. | 24 februari 2013, 09:13
Om SR inte längre vill behålla Grammofonarkivet (eller inte förstår värdet av det) – kunde KB ta över och införliva det med sina audiovisuella samlingar? Fast om arkivet inte används för att producera nya program slutar det leva.
6 Harriet Lundberg | 24 februari 2013, 12:12
Flera av våra svenska musiksamlingar och bibliotek är just nu utsatta för besparingar, även KB. Det kommer att innebära oreparabla skador för varje enskilt arkiv. Eftervärlden kommer att förbanna det som sker nu. Tiden är inne att planera för ett svenskt Library of Congress d v s ett nationellt ljud och bildarkiv. Våra musikskatter skall tas om hand och ha den status de förtjänar. Norrmännen har kommit betydligt längre med sitt stora moderna arkiv i bergrum i Moirana. –Arkiv ska ju användas. Med dagens teknik skulle även Public Service kunna använda ett sådant arkiv.
7 H. | 24 februari 2013, 16:29
Ett nationellt ljud- och bildarkiv trodde jag att KB var på väg att bli – de slogs ju ihop med Arkivet för ljud och bild för en tid sedan. Film, TV, radio och video ingår i deras verksamhet nu, liksom att samla in material från internet.
8 Harriet Lundberg | 25 februari 2013, 18:27
Det stämmer att SLBA (Statens Ljud och Bildarkiv) numera är införlivat med KB och har till uppgift att vara ett nationellt arkiv. Dock är det så att deras uppgift är endast att bevara allt svenskt. Grammofonarkivet har en stor internationell bredd i sina samlingar. Vi har t ex minst dubbelt så många stenkakor som SLBA. En gång i världen lade Grammofonarkivet ner så stor möda på kvalitén att man t ex köpte in den amerikanska pressningen av en vinylskiva istället för den sämre europeiska. Egentligen består samlingarna av 2 arkiv. Ett exemplar av varje skiva finns i ett separat arkiv och får endast hanteras av ett fåtal ljudtekniker, anställda i Grammofonarkivet. Det är unikt ur ett internationellt perspektiv. Inte ens BBC har ett sådant förfarande. Där är allt tillgängligt för utlån inom deras koncern och skivorna slits därefter. –Utöver Grammofonarkivet och SLBA finns andra arkiv t ex Svenskt Visarkiv med sin visskatt och jazzsamling, Rockarkivet, Etnografiska museet har en stor mängd fonografcylindrar som borde tas om hand o s v. Musikbiblioteket på SR är också unikt med bl a sin samling av originalpartitur. Musikverket har också unika samlingar. Det borde tas ett politiskt helhetsgrepp om våra svenska musik- ljud och bildskatter. Nu är varje institution för sig utsatta för ödesdigra besparingar.– När det gäller Grammofonarkivet finns en stor utvecklingspotential att utvidga verksamheten. Lägga ner verksamheter och sparka personal kan vilken idiot som helt klara av att göra. Vi behöver chefer som är entrepenörer och inte förvaltare. Läs gärna debattartikeln ur Magasin Ping från 20121214 på länken nedan:
http://www.dik.se/artikel/18701/regeringen-maste-ta-ansvar-grammofonarkivet
9 H. | 26 februari 2013, 13:00
Intressant. Du jobbar där, om jag förstått det rätt. Är det möjligt att göra ett besök för en eventuell artikel?
10 harriet Lundberg | 26 februari 2013, 19:13
Du är välkommen!
11 Rune | 27 februari 2013, 19:55
Det är förståeligt att man funderar på att lägga ner grammofonarkivet. Det används ju inte längre. Det är ju förbjudet att spela musik som är äldre än trettio år i radion.
Googla på frasen ( P4:s musikpolicy ) så faller en del pusselbitar på plats.
Skriv gärna ut ett par spellistor från valfri P4-station och räkna t.ex. engelskspråkigt och svenskt och se fördelningen.
Ni kommer också att se att traditionell musik helt saknas. Ingen Olle Adolphsson, inget av Evert Taube, inget av Alfred Hauses tangoorkester, inga Andliga sånger mm mm.
Som jag ser det så matas SR med sådant material som musikförlagen önskar att lansera.
Detta med hjälp av SRs personal i ledande ställning.
När musiken i Sveriges Radio sköts på detta sätt så behövs inget grammofonarkiv.
Tvärtom är det nog så att arkivet nog uppfattas som en potentiell risk som kan störa musikförlagens affärer.
12 Magnus | 28 februari 2013, 08:20
Påminner mig hur en P3-journalist berättade att ingen mindre än Mick Ronson, när han kom förbi för någon intervju på 80-talet och hjälpte till att leta fram skivor till programmet, häpnade över grammofonarkivet. Antagligen hade reaktionen från både Ashkenazy och Zappa blivit likartad.
Visst är det dags att skapa ett ordentligt svenskt ljud-, musik- och filmarkiv, men det lär man inte få särskilt mycket stöd för av den nuvarande regeringen. Vad är marknadsvärdet idag på gamla vinylalbum och EP med Jan Malmsjö, Artur Eriksson, Hep Stars eller Harpo? Eller ens med utländska namn från Glenn Miller till Jacques Brel?
13 Jonas Segerström | 18 juni 2013, 20:46
Vi kan ju öppna Björn Löfdahl och se om han förstår vad han säger!!! Eller om han bara säger vad han tänker…
14 Magnus | 20 juni 2013, 10:06
Grammofonarkivet kommer naturligtvis aldrig att kunna konkurrera med Spotify eller Youtube i fråga om tillgänglighet och utbudets bredd, inte om man ser det som ett upplag för musik i allmänhet och i synnerhet fullt samtida musik. Men inom de områden där det är starkt och där det finns kunnande i huset är det å andra sidan mycket starkare, och bättre dokumenterat, än de digitala tjänsterna någonsin kommer att bli. Det är ju inte så att det kryllar av svensk eller europeisk 50-60-tals jazz, äldre inspelningar av folkmusik och klassisk musik på Youtube och Spotify, inte på samma sätt som det finns massor av sentida rock, disco, hiphop och funk. Och det som finns av dessa litet äldre genrer har sällan några uppgifter om proveniens, inspelningsplats och tidpunkt, producent etc.
Slutsatser: 1.Regeringen struntar i allt som luktar arkiv, sådant som inte snabbt låter sig osmättas i försäljning och vinst eller antal klick.
2. Internet tycks göra det svårt att tydligt försvara tjänster och upplägg som inte vill vara principiellt allomfattande och globala, som inte basunerar ut att de kommer att omfatta all världens musik från den lokala dansorkestern till Simon Rattle och Kanye West, alla världens böcker, texter, tilltal, alla ämnen. Wikipedia och Google Books kommer alltid att vinna PR-kampen på det internet vi ser idag, även om deras anspråk på fullständighet och tillförlitlighet har lika stora hål som en schweizerost. Vad är de lokala biblioteken ens i en stad som Göteborg eller Manchester mot Google Books eller Amazon, ungefär.
2. internet tycks gölra
Kommentera