För ett par veckor sedan hände något som förmodligen är så ovanligt att jag hade skrivit ett blogginlägg om det, om jag hade varit någon annan. Jag köpte en skiva. Ni vet en sån där rund plastbit med ett hål i mitten, såna som det finns musik på, fast det inte syns. Ni har säkert hört talas om dem. Att köpa den var inte det minsta krångligt. Jag kunde till och med köpa den på nätet. Det finns fortfarande skivor till salu, fast det lär vara något fel med det, även om jag inte har lyckats förstå varför.*)

Skivbolaget lade skivan  i en jiffypåse och skickade den direkt hem till mig. Bekvämare kunde det inte vara. Och nu har jag den. Den är min. Jag kan lägga den i stereon eller stoppa in den i datorn och låta Itunes slurpa i sig den; för att vara föråldrad, ondskefull teknologi är det faktiskt rätt smidigt. Bättre ljudkvalitet än mp3 är det också.

Närmare bestämt köpte jag András Schiffs inspelning av Beethovens sista tre pianosonater. Det är fantastisk musik, framförallt den allra sista pianosonaten, nr. 32. Vad är det som är så fantastiskt med den? Bäst av allt är att låta András Schiff berätta det själv.

Hos The Guardian kan man ladda ner ett antal föreläsningar om Beethovens pianosonater som Schiff gjorde inför publik. Sittande vid pianot spelar han några takter med total kontroll och inlevelse, analyserar dem, spelar ett par takter till, och så vidare. Det är som om en mästerregissör bjöd in en att sitta med vid klippbordet medan han förklarade hur en film är uppbyggd, scen för scen. Passa på att tanka hem föreläsningarna medan de finns kvar.

_____________

* Antagligen behöver jag mer information. Om jag läser ytterligare ett par hundra ilskna bloggkommentarer om upphovsrätt kommer jag säkert till insikt om det där.

Saxat ur valfri upphovsrättsdebatt:

Det GÅR ju för i H-vete inte att betala för sig! Om man inte vill köpa DRM-skadade filer med sämre kvalitet än det man kan tanka gratis… Sätt upp en vettig tjänst istället för att kriminalisera och smutskasta kunderna – – –