(Recension av Ord & Bilds kritiknummer, nr 4 2011, publicerad i Nutida Musik 3 2011–12, maj 2012)

Och just när det började bli spännande sätter man punkt, som inför en kärleksscen i en pryd roman. Efter en mening som slutar ”… vänder upp och ner på maktförhållandet och får oss att se och reflektera över vår position som betraktare” är det dags för blankrad och nytt stycke. Vad det där nya seendet skulle få oss att upptäcka eller vilka insikter reflektionen skulle komma fram till fick vi inte veta den här gången heller.

Det är en mening som jag har läst så många gånger vid det här laget; olika skribenter kan formulera den på lite olika sätt, men för det mesta återuppför de den med samma texttrohet som en wagneropera i Bayreuth. Det var hit vi skulle komma, det kunde man förutse från början. Det var här vi skulle sätta punkt, det kunde man också förutse. Om den där meningen en gång var ett uttryck för en verkligt omvälvande upplevelse visar den oss nu bara var vi förväntas sluta tänka. Vad ska vi göra istället? Applådera, kanske. Det är, för att använda en annan sliten fras, dags att gå vidare.

Den här gången handlar den där berömda meningen, den som alla måste skriva, om den radikala kroppskonsten och det är Susanne Christensen som har skrivit den. När Ord & Bild gör ett temanummer om litteraturkritik (nr 4 2011) är det kul att de inleder med henne. Christensen är just nu en av Skandinaviens mest uppmärksammade konst- och litteraturkritiker. Hon saknar sin like i nordisk offentlighet, skrev Tomas Forser i en recension av hennes artikelsamling Den ulne avantgarde i GP (26/8).

”Att fläta hår” är mitt första möte med henne. Trots hennes kunnighet tappar jag intresset under läsningen. Texten är full av namn, namn som används som auktoriteter, för att slå fast saker. Sontag har sagt! Artaud har gjort! Däremot håller jag med henne när hon tillrättavisar Jonas Thente: vad böcker som Stridsbergs Drömfakulteten och Lowdens Allt än är ett tecken på är det knappast den starka individens återkomst. Kanske snarare: ett slags självhävdande skörhet har blivit lika obligatorisk som under romantiken.

Den danske författaren Jesper Brygger medverkar med ett utdrag ur den kommande romanen Silfo. Efter tre sidor börjar hans egna kommentarer växa i en spalt bredvid romantexten, först glest, sedan tätare, och tar till sist över utrymmet helt. Han skriver med en självkritik som gör att det blir mer än en snygg gest. Ändå är spänningsfältet mellan olika kommentarsnivåer starkare i John Swedenmarks recension av Vid sidan av, en utgåva av de författaromdömen Olof Lagercrantz skrev i sina dagböcker.

Lagercrantz kan anförtro sig till dagboken och skriva ”att nånting respekterat och uppskattat stundtals är ’otroligt dött’ för att därefter ha makten att undanhålla samtiden det omdömet” i sina recensioner, kommenterar Swedenmark. Men han gör också något jag inte sett i någon annan recension av Lagercrantz bok: han upptäcker hur mångsidigt Lagercrantz omdöme är, och därmed sätter han fingret på något betydelsefullt. Det som gör en kritikers omdömen levande och läsvärda är att de inte kan placeras in på en enda linjär skala bra–dåligt eller lojalitet–fiendskap. Lagercrantz balanserar flera samtidiga värdeskalor mot varandra, skriver Swedenmark, och för att åskådliggöra det ritar han till sist upp ett tredimensionellt koordinatsystem med axlarna fjäsk–integritet, vänskap–business och dött–levande. Ur den balansen hämtade Lagercrantz recensioner säkert en del av den integritet som gjorde att han ibland kunde döma vänner hårt och meningsmotståndare generöst.

Leif Holmstrands ”Hatbrev” är roligare än redaktionens idé att be några författare skriva texter inspirerade av recensioner. ”Nej, du är inte Valerie Solanas. Hos henne fanns nödvändighet, raseri och talang. Ditt liv har gett dig bekväma alternativ att överväga, det raseri du hycklar är en dekorativ parasit”, skriver han. ”Nej, du är inte Erik Beckman.” Hatbreven är som sig bör namnlösa: de skulle förlora sin effekt om de bara riktade sig till en person.

Lyra Ekström Lindbäck har skrivit om David Vikgrens diktsamling Folkmun. Hennes recension är bekymrad, problematiserande, närmast förtvivlad över tillståndet i en samtid där allas seende är ”konstituerat av reklamens genomgripande verklighetskolonialisering”. Hon är kritisk till idén att författare ska representera folk som inte kan företräda sig själva, men på samma sätt finns det något i hennes text som inte övertygar mig. Bakom det djupgående ifrågasättandet tycker jag mig höra en vilja att tjäna. Att tas i anspråk av något större, viktigare och mäktigare än litteraturen.

Hurdan ska en kritiker vara? Kanske framförallt: ensam.