Internetålderns fråga till barnen lyder inte ”Blir du lönsam, lilla vän?” utan ”Du jobbar väl gratis, lilla vän?” Så mycket av det som skrivs om internet och sociala medier är, om man lyssnar lite närmare, inget annat än en uppfostringskampanj som syftar till att få nästa generations skribenter, musiker och filmare att ge bort sitt arbete gratis.

Det är vår egen upphovsrätt vi ska lära oss att förakta, ingen annans. Vilka storföretag kommer att tjäna på det? De gamla reglerna gäller inte längre, får vi veta, men de nya, spännande villkoren på nätet är misstänkt lika den gamla vanliga kommersiella rättslösheten. De senaste 150 åren gjort vårt bästa för att avlägsna oss från den, men nu säljs den tillbaka till oss med fraser som ”amatörerna till makten”, och vi förväntas ställa oss i kö för att få ge bort vårt arbete gratis, som lydiga små rebeller.

Just nu kan man få en rejäl dos av-uppfostran på bloggen Whimsley. ”… please don’t mention that ’the rise of the amateur’ is also ’the rise of the plutocrat’ (Bezos, Zuckerberg, Jobs) and ’the democratization of distribution’ is also ’the monopolization of profits’ in the hands of the aggregators”, skriver signaturen Tom Slee.

Det är en lättnad att läsa sådant, till skillnad från alla väletablerade svenska pappersmediaskribenter som var och varannan vecka recyclar samma tindrande nätet förändrar allt-krönika som hade börjat bli utsliten redan när jag började skriva på webben för tolv år sedan. Så länge tidningarna har plats för sådant är det ingen kris: då har de fortfarande mer pengar än förstånd. Det brukar sägas att bloggarna genomskådar mainstream-medias floskler och i Tom Slees fall är det faktiskt sant. Läs hela inlägget här: Wikibollocks.

(Publicerat i GP 21 mars 2012)