Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan har jag än så länge bara bläddrat i, men det är en bok som är så bra att den klibbar i händerna när man öppnar den. Det är sällan man läser svensk kulturjournalistik som är så klarsynt. Hon skär igenom så många välkända slentrianresonemang och visar därmed hur mycket luddighet och grumligt tänkande vi vant oss vid att läsa. Jag tar mig friheten att citera ett par stycken:

Istället för att peka på orättvisor övergick delar av vänstern till att omdefiniera status quo som subversivt.

+

Det finns en slogan som trycks på tröjor i Barcelona och delas ut av en sexarbetargrupp: ”Yo també soc puta” – ”Jag är också hora”. Denna tröja bärs gärna av den radikala ungdomen och andra vågade själar. De tror att de därmed har överskridit gränserna mellan människor. ”Vi är alla horor.” Vad de inte begriper är att horan inte är hora. Hon är en människa.

+

Den underordnade vet att den överordnade är människa. För den överordnade, däremot, är den underordnade ett mysterium som lever i en magisk, halvmänsklig värld. Fantasin är att kunna vältra sig i denna värld. Han vältrar sig och ropar: Jag är som er! Jag är slampan, knarkaren och fabriksarbetaren! Han köper likadana kläder men bär dem fel, han fiskar upp ett par slangord men säger dem vid fel tillfälle, han tror allt är en festlig orgie. Det är så pinsamt att man måste titta bort.

I Raval i Barcelona utspelar sig ett liknande fenomen varje kväll. Det är ett prostitutionsområde, invandrarkvarter, bohemiskt kvarter och mål för vissa typer av turister. Där gillar människor att tro att de lever i ett ”myller”  och ett ”gytter”, i en karnevalsk smältdegel, men gränsen är knivskarp. På Carrer Robadors står afrikanska kvinnor och säljer sig med trötta ögon och midjeväskor och en sur hallick trycker i en port och övervakar allt. Detta sker dag och natt med ett kort uppehåll mellan sju och tio på morgonen. Inne på krogarna festar alternativa människor och de älskar prostitution och smuts, avskyr myndigheter och censur, talar sig varma för kvarterets charmiga karaktär och inbillar sig gärna att något av detta har fastnat på dem. Prostitutionens existens är viktig för dem. Men det händer aldrig någonsin att någon byter plats: de afrikanska kvinnorna går aldrig in på krogarna och kroggästerna går aldrig ut och prostituerar sig. De passerar varandra varje dag men myllret är bara skenbart. Alla har sina fasta platser och ingen talar ens med varandra.

Det viktiga här är att ge sken av att sudda ut gränser och samtidigt upprätthålla dem: den andre är inte jag, men den andre är någon jag kan klä ut mig till.

(Min kursivering; H. L.)