3 kommentarer

• 1 bernur | 22 november 2011, 19:05

  Play?

• 2 H. | 22 november 2011, 19:16

  Norska ”Oslo 31 augusti”. Men jag skulle inte reagera så starkt om jag inte sett ”Apan” och ”Ond tro” och … hell, vi kan gå ända tillbaka till ”Tic tac”. Minst.

• 3 Magnus | 23 november 2011, 00:49

  Svenska manusförfattare verkar ofta blinda för kulturellt sign ifikanta detaljer. Precis som man kan jobba med dialekter och diskret göra dem till en del av karakteriseringen kan man använda vanor, vardagliga ritualer, tänkesätt för att ladda dialogen med mening; på det sättet behöver man inte låta figurerna vara så tjockt påståeliga som de ofta blir i svensk film: ”Har jag inte sagt till dig att du ska ge fan i att använda den där puffran förrän han kommer?” – ”Ja vadå, du har inte visat att du förtjänar att ha den grad som ger dig rätt att säga så. Håll käften!” typ.

  Dialog av den sorten blir stendöd, och i bättre utländska filmer, till och med tv-filmer och serier, använder man ofta antydningar om vad någon gör och vad det säger om gestalten. Trivialt exempel: någon påstår sig vara gift men har ingen vigselring och kommer med en lätt undanglidande förklaring till varför han/hon inte har det. När det inträffar vet alla som bryr sig om dialogen att det ligger något begravet här och att gestalten förmodligen inte (längre?) är gift. Det behöver inte skrikas ut till oss, vi vet ändå att den bollen förr eller senare kommer at plockas upp igen. Det spelar ingen roll att gifta personer idag kanske inte alltid har vigselring på i alla lägen. Det viktiga är att man spelar på dessa vardagliga konventioner och gester, som dessutom kan vara lokaliserade till vissa skikt eller grupper i samhället, och väver ihop storyn med dem.

  Svenska manuskillar verkar inte kunna eller vilja använda det här längre, man blir antingen övertydlig eller väljer att bara *imitera* verkligheten, som ett foto, och hoppas att folk ska fatta i alla fall; det är då det blir gles dialog. Möjligen kan det bero på att de är rädda för att någon som tillhör gruppen/identiteten X ska ilskna till, känna sig kränkt – ”så gör vi inte, inte jag och mina polare i alla fall!” – och stämma dem. Eller så är man helt enkelt alltför invuxen i en homogen tillvaro där man vant sig av med vardagskulturella referenser och skillnader.

Kommentera