(Publicerad i GP 1 nov 2011)
”Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet”, skriver han. Ändå har Horace Engdahl tilldelats rollen som litteratursnobb i den mediala kasperteatern. Eller rättare sagt: man har missförstått vilken sorts snobb han vill vara, eftersom det är en sort som försvunnit ur det samtida typgalleriet. Inte en stroppig postmodern teorimagister, utan en litteraturens dandy, som bär sin bildning lätt som luft; en person med en överlägsen förmåga till ironi, men som är lite för elegant för att göra bruk av den, för det skulle vara att arbeta.
Han vill vara … men är han det? Cigaretten efteråt, liksom den tidigare fragmentsamlingen Meteorer (1999), är snarare skriven av någon som använder dandyn som lockande eller skyddande kostym, någon som hyllar en sval, lätt aristokratisk distans till tillvaron, men som skriver med ett tonfall ingen verklig dandy skulle använda. Någon som inte är intresserad av att posera, utan hellre snuddar vid världen med en skyddslöst iakttagande blick. Det är den blicken som får honom att upptäcka saker i litteraturen, i umgängeslivet och hos sig själv. Därför kan han skriva så välformulerat om skrattet som ”samhällets första varning till en människa”, om att gränsen för mänskligheten går vid ”den ovälkomnes hej” och så ogarderat om sig själv.
Texterna i Cigaretten efteråt är inledningsvis inte lika vassa som i Meteorer. Det där om att aforismen ”avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst” sade han bättre och elakare förra gången: ”som om frasen stod kvar och väntade på dricks.” Och behöver en så erfaren läsare som Engdahl förklara för sig själv att författare inte får alla sina idéer i genialisk ensamhet? Men boken växer, man möter formuleringar och iakttagelser som öppnar en ruta av samma skyddslösa seende åt läsaren – eller ger en något att invända mot.
Engdahl är uttalat antiidealistisk, men avslöjar sig: idealismen ligger i ambitionsnivån. Det är en rent kroppslig lättnad att läsa en författare som klarar av den nivå han lagt sig på, en författare som är noga med sina distinktioner. Texter utan koncentration och ambitioner gör mig däremot stressad och nervös.
Nu protesterar säkert någon och viftar med en teori som hävdar att litteratur bara är nyttig om den stressar läsaren genom sin avsiktliga brist på ambitioner. I så fall vill jag svara med ett engdahlcitat: ”Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.”
18 kommentarer
1 Magnus | 4 november 2011, 23:47
Engdahl är, just det, en icke-samtida slags snobb, men samtidigt genuint nyfiken. Werner Aspenström hade en liknande fömåga till obunden, flytande nyfikenhet när han skrev om stort och smått, som man kan se både i hans dikter och i den postuma essäboken/artikelsamlingen ”Reflexer”.
De samtida populärkultursnobbarna ser annars ut som t ex det gäng djupingar som huserade på kollektivbloggen Jetsetjuntan för en del år sen (bara en sådan titel?!). Runt 2003-06 kunde man där läsa deras kuriöst nerplitade små popmanifest och superinterna texter om den nödvändiga kampen mot ”rockismen” och dess manligt naiva närvarometafysik. Draperade i moderna borgerliga symboler som belgisk choklad, Myranstolar, limiterad nostalgi och tweedkavajer gick de till storms mot en samtid som inte (ännu) var tillräckligt modebesatt. Förmodligen hade de allihop läst Fight Club som ett evangelium; något med det där gänget var djupt symptomatiskt för hur den sortens kotterier idag uppträder och hur de till slut faller sönder.
2 H. | 5 november 2011, 11:12
Vad kul att nån kommer ihåg Jet set junta! Jag försökte läsa den ibland. Jag tror de var för underliga, obegripliga och egensinniga för att vara några tidstypiska snobbar; kanske var även de någon sorts otidsenliga dandyfigurer. Jag förstod sällan vad de höll på med, men den här texten om Ulf Linde gillade jag:
http://www.thejetsetjunta.se/?p=960
3 Magnus | 5 november 2011, 13:53
Jo, JSJ kunde ibland vara underhållande på ett slags, eh, dandydadaistiskt sätt. Fast också tvärt exkluderande; det var tydligen en del av själva idén att vara förnämt exklusiva men utan att egentligen fota det på några närmare kunskaper om det man hissade eller hyllade.
4 H. | 5 november 2011, 16:07
Så fick man lust att titta på JSJ igen. Det här, om ”Territorial pissing” (NUG och tunnelbanevagnen), är, långt efteråt, något av det klokaste jag läst om den där konstfacksdebatten:
http://www.thejetsetjunta.se/?p=1347
5 Jakob | 7 november 2011, 12:25
Den första implicita betydelsen av ”Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.” är rimligen det tidstypiska vit-man-vill-provocera-med-att-vara-härligt-politiskt-inkorrekt=våga-säga-eller-antyda/hot- med-den-egentliga-sanningen, den kittlande ”farliga” sanningen.
Den mer substantiella betydelsen (oberoende av om författaren är medveten om ironin eller inte) är att ”Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.” är en teori bland andra, som blänker fint men som hindrar slutsatser som är ännu farligare/mer omstörtande.
6 H. | 7 november 2011, 13:58
”… vit-man-vill-provocera-med-att-vara-härligt-politiskt-inkorrekt”
Varför är du så säker på det? Det här stycket har ju (i likhet med flera andra av hans fragment) sin udd riktad mot det akademiska tänkandet. Du kan antingen läsa akademiskt, i enlighet med en teori, eller tänka självständigt, utanför teoriernas begränsningar.
Med andra ord: teorier finns för att förhindra de än mer långtgående slutsatser som det fria, självständiga tänkandet skulle komma fram till, vare sig de nu är ”farligare” eller inte.
7 Jakob | 9 november 2011, 11:57
Jag är inte säker, men jag vill mena att det finns mycket som talar för en sådan läsning. Jag tror också att det är så han läses av många (tydligt inte minst om du googlar dig fram till de som från höger vill omfamna Horace). Vad gäller Horace själv, så talar till exempel hans uttalade konservativa hållning, och hans kritik av viss feminism för att det, i alla fall delvis eller impolicit, handlar om teorier som pekar i en viss riktning mer än ett dogmatiskt tänkande.
I den mån du också har rätt i din läsning – vilket du säkert har – så pekar det samtidigt på vad jag tycker är mest problematiskt med Horace skrivande överlag: uttryckandet av en (ofta lätt gymnasial) truism eller en cliché genom ett språk som vill ge sken av att en viktig livsinsikt har förmedlats.
8 Magnus | 9 november 2011, 17:24
Men Jakob, tänk om det är samtalsklimatet, den grovt instrumentella synen på bildning, debatt, tänkande i det samtida Sverige (ibland maskerade med högstämda utrop om det fria tänkandet, det fria ordet, och om att alla kloka människor ju ändå är överens om en viss hållning, som skribenten sedan ser till att vrida till på ett ledande sätt, ås att den kommer att betyda mer än vad som står på raderna) Engdahl framför allt reagerar på, om det är det han *principiellt* är emot snarare än vissa åsikter eller åsiuktspaket?
När det gäller hans fru, som ju är gammal Grupp 8-veteran och med rätta ser sig som feminist, men som också har varit inne i en del debatter med yngre feminister, kan jag mycket väl tänka mig att det hon stör sig på eller ser som långsiktigt farligt hos vissa yngre feministiska grupper är storyns dominans över verkliga argument, att man så ogenerat kör upp hårt patos och pekar på sig själv, sin egen person och sina reklamskyltar, i stället för att diskutera på ett tesdrivet eller faktabaserat sätt. Samt inte minst att de våldsamma (om än halvt retoriska) kraven och självrättfärdigheten kanhända påminner henne om 1970-talets mörkaste sidor, den våldsbesatta fanatismen hos t ex Baader-Meinhofligan och dess supporters.
9 H. | 10 november 2011, 17:33
”En riktig kritiker skall vara ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor” låter inte så farligt konservativt, tycker jag. Men man kan naturligtvis betona olika saker i boken; andra har fastnat för att han avfärdar bloggar.
10 Jakob | 13 november 2011, 21:08
Jag håller med om att Horace är mycket smartare än, säg, en genomsnittlig ledarskribent eller, säg, Blondinbella.
Men jag föredrar att värdera Horace som ambitiös tänkare på ett annat plan. Alltså inte i ljuset av något samtida ”debattklimat”. Vem som helst kan hålla med om att ett samtida ”debattklimat” är ganska puckat. Det behöver man inte vara konservativ för att tycka.
Magnus, jag kopplar inte vad du säger om Ebba med vad som diskuteras här. Jag ska inte påstå att du säger emot dig själv, men att tänkandet bör vara reduceras till det som är ”tesdrivet eller faktabaserat” (förvisso implicit: enligt teori x om kriterier för vad som konstituerar en ”tes” eller ”faktabaserat”) står onekligen i ett visst spänningsförhållande till ”den grovt instrumentella synen på bildning”. Det du säger om feminism är absolut tesdrivet men kankse inte så faktabaserat.
11 Jakob | 13 november 2011, 21:12
Håkan: så där uttrycker sig ofta konservativa idag. Allt beror ju på vad man lägger in i ”vanetänkande”. I slutändan måste man också respektera Horace beskrivning av sig själv som konservativ.
12 Magnus | 13 november 2011, 21:35
Jakob: Jag menar inte att debattinlägg erller dito resonemang ska bedömas och klippas ner utifrån ifall de stämmer med ”fakta”, dvs någons eller någras bud på vad som är säkrade fakta. Då skulle vi få ett läge där allt nydanande tänkande i stort sett blev omnöjligt. Men ståndpunkter, resonemang och analyser i en debatt bör bedömas på sina *egna* meriter som ståndpunkter eler analyser, inte efter gissningar om vem som kan antas gilla eller ogilla dem, eller från deras relation till den dramaturgi som regerar på debattfältet, eller till vilken ”identitesgrupp” (ålder, kön, sexuell intriktning, etniskt, stil etc) debattören eller dennes kompisar kan räknas.
Idag är det mycket ofta dramaturgin eller underhållninsgvärdet kring ett inlägg som diskuteras snarare än vad som sagts på dess rader, och det gör debatten dimmig och ofta menlös. Det här är tydligt både inom politisk diskussion och litteratur- och konstkritik/debatt, och jag uppfattar nog Horace som en av dem som känner antipati, eller främlingskap, inför detta. Det gör i och för sig många.
Raderna om Ebba W-B och feminismen då och nu var avsedda som en parallell; idag extrapoleras det ofta hej vilt utifrån att någon har invänt mot någon viss position i en laddad fråga till att ”då är du emot det och det och det också, du är emot allt som ’vi’ står för”. Även om gränsen givetvis inte alltid är glasklar menar jag att det är en viktig skillnad mellan debatt som utgår från teser, ståndpunkter och beskrivningar som man vill pröva mot verklighet eller delad erfarenhet och sådan debatt som mest kretsar kring deltagarnas självpositionerande och debattens teatrala dramaturgi.
13 H. | 14 november 2011, 10:45
”I slutändan måste man också respektera Horace beskrivning av sig själv som konservativ.”
Måste man? Den litteraturintresserande delen av mig respekterar inga politiska etiketter, självvalda eller påklistrade utifrån.
14 jakob | 14 november 2011, 12:15
Magnus, de straw-men-fantasier du bollar omkring rör sig på ett journalistiskt samtidsdebattplan. Jag är inte intresserad av det.
Håkan, nu gjorde du det enkelt för dig. Det jag har velat peka på här är att just att du inte alls tänker särskilt kritiskt om Horace. Att han skulle vara ”en litteraturens dandy” är att köpa en ganska given ettikett – han skulle förstås själv vara väldigt nöjd med den. Att hävda att han romantiska image går ihop med ett delvis ganska gymnasialt och mediokert tänkande är något annat.
15 H. | 14 november 2011, 13:18
I recensionen skriver jag att han använder dandyn som en lockande eller skyddande förklädnad, och att det finns saker i ”Cigaretten” som ingen verklig dandy skulle skriva. Det är inte samma sak som att köpa den givna etiketten ”dandy”.
16 Magnus | 14 november 2011, 13:27
Jakob: Det beror delvis på vilka sidor av ”samtidsdebatten” man har sett. Varför lyfts t ex Valerie Solanas på skölden av svenska feminister på 2000-talet, helt utan kritik, som om SCUM-manifestet och det Solanas gjorde skulle vara en rimlig vägvisare NU? Som om det skulle ha någon sorts politisk eller genusmässig relevans? För det är faktiskt det som kommuniceras; SCUM bekrivs inte som enbart en metafor för vanmakt och konflikt utan som en förebild, något som är värt att göra efter om och om igen, nästan som Maos Lilla Röda. Det är mycket möjligt att en del debattörer inte på allvar menar att lösningen är att springa omkring och skära upp män, eller att ”män är djur” överlag, men när de inte på direkt fråga – den har ställlts då och då, både av journalister, debattörer och bloggare – kan medge att manifestet idag är överspelat i alla avseenden utom som ett personligt dokument om Solanas liv, så förlorar de massor av trovärdighet i mina och många andras ögon.
Det handlar dessutom inte bara om Solanas; samma kackigt revanschistiska och Dworkinistiska språkbruk, samma estetisering av våldet, samma dramaqueenisering och antintellektualism färgar en stor del av den feministiska och genuspolitiska diskussionen i ölandet idag. När Karin Olsson skrev om Assange i Guardian häromveckan (en inte särskilt bra artikel, för att uttrycka det milt: man kan hitta den via hennes blogg på Expressen) kommenterade någon att ”Sweden is to feminism what Afghanistan is to islam”. Det var, med en snygg lätt överdrift, på kornet, i alla fall när det gäller de grupper som idag ropar högst och en del av de mediala och judiciella mekanismer de samspelar med.
Och jag uppfattar nog din egen insinuation att Engdahls ”kritik av viss feminism” genast skulle placera honom tätt inpå en, tja, Johan-Hakelius-hörna (vi talar ju ändå om straw men) där man propsar på rätten att få använda ord som neger och pederast (eller hellre: att dessa ord ska ses som de normala beteckningaerna för personer ur de åsyftade grupperna) och försvarar klassklyftor av det slag som finns i Brasilien med ett ”var inte så PK!”, den insinuationen var väl en rätt tydlig markering att man ”inte får” kritisera vissa ideér, för då vet vi automatiskt vem den gubben är?
17 Jakob | 14 november 2011, 15:23
Det är sant, Håkan, du köper inte etiketten dandy. Jag tycker dock inte att din alternativa beskrivning smeker den gängse ”Horace”-bilden särskilt mycket mindre medhårs.
Men det är en välskriven och fin recension. Jag ville bara bidra med ett annorlunda perspektiv.
18 H. | 14 november 2011, 15:56
Tack – det var ju det berömmet jag ville ha!
Kommentera