51 kommentarer

• 1 Gunnar Strandberg | 9 november 2011, 22:31

  Livet är fullt av humor. Att just Heberlein är teologie doktor i etik är kul!

  Och sedelärande; hela hennes liv, såsom hon framställer det i media, kan ses som en pågående moralfilosofisk lektion.

  Bra poäng, fö., men menar du verkligen ”har rätt” i tredje sista stycket?

• 2 Charlotte | 9 november 2011, 23:13

  Ja, det är ju tacksamt att använda dessa citat men man måste också försöka vara rättvis mot skribenten – och det är faktiskt så att Heberlein sedermera ångrat det hon skrev om de feta.
  Och för att fortsätta vara rättvis – har Heberlein skrivit detta även om sjuka, psykotiska människor: ”Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.” Nej, hon är inte en så slapp tänkare som du vill göra henne till.

• 3 H. | 10 november 2011, 09:46

  Naturligtvis – att skriva lite extra vasst och sedan ångra sig hänger ju ihop.

  Varför är det orättvist att citera henne? Men för att fortsätta vara rättvis länkar jag gärna till en artikel av henne som jag uppskattade att läsa. I artikeln om teaterföreställningen ”Bli en dåre” får hennes kritik tyngd just på grund av hennes egna erfarenheter av psykvården:

  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/teatern-som-gor-mig-till-dare

• 4 bernur | 10 november 2011, 18:39

  Jag tycker att hon främst är en ojämn skribent. Det jag störde mig på när jag läste Ett gott liv – eller, störde mig mest på, för det var mycket som var kantigt och oskönt, var väl att hon är som en målstyrd robot karriärmässigt, samtidigt som hon framställer sig själv som skör och i behov av omhändertagande. Jo, jag förstår att människor kan vara mångsidiga och paradoxala, men hon äter (bekräftelse)kakan och vill ha den kvar …

• 5 Charlotte | 10 november 2011, 19:20

  Tycker också hon är en ojämn skribent. Men förstår inte riktigt varför så många liksom fastnar vid hennes personlighet (eller vad man uppfattar som hennes personlighet), och har synpunkter på den. Okej, hon kanske vill ha bekräftelse. Och? Det är väl inte det som ska bedömas? Varför, i så fall?
  Dock – vill man tvunget stanna vid personlighet bör man kanske ha i åtanke att just det grandiosa draget, det som (kanske) ständigt söker ljuset och hävdar sig, mycket väl passar in i bipolariteten. Vilket Heberlein själv faktiskt också påpekar. Hon har, vilket jag tycker ska räknas henne till godo eftersom det är ett tecken på försök till intellektuell hederlighet (som många saknar), en viss självinsikt och förmåga till självreflektion.

• 6 Gunnar Strandberg | 10 november 2011, 22:49

  Skämt åsido (ingen tyckte ändå att det var kul); är det inte precis det här:

  ”Dock – vill man tvunget stanna vid personlighet bör man kanske ha i åtanke att just det grandiosa draget, det som (kanske) ständigt söker ljuset och hävdar sig, mycket väl passar in i bipolariteten. Vilket Heberlein själv faktiskt också påpekar.”

  Håkan är ute efter i sitt inlägg?

  Faktum är att jag håller med dig Charlotte om att man bör bedöma texterna i sig, men varför upplever jag det som att Heberlein själv gång på gång ställer sin person framför sin text, eller drar fram den i ljuset så fort texten blir kritiserad? Är det hederligt? Utöver sin bipolaritet så är hon manipulativ, hävdar jag.

• 7 Gunnar Strandberg | 10 november 2011, 22:49

  ingen tyckte ändå att det var kul = min första kommentar

• 8 Charlotte | 11 november 2011, 12:24

  Nej, jag uppfattade inte Håkans text så. Utan som en anklagelse, som att A H MÅSTE rättfärdiga något, och gör det med sin sjukdom. Men frågan är dels var det är hon då måste rättfärdiga (vad är anklagelsen egentligen?) och dels varför inte sjukdomen skulle vara relevant, när det är den hon skriver utifrån och beskriver. Jag tycker det är ett fall av ”damned if you do and damned if you don’t”. Och förstår inte riktigt varför hon sätts i motsatsställning till andra, icke-mediala personers erfarenheter. ”Utöver sin bipolaritet så är hon manipulativ, hävdar jag”. Jaha, here we go again. Du känner alltså Ann Heberlein? Vad har hon manipulerat dig till?

• 9 Magnus | 11 november 2011, 12:30

  Folk är nog, litet till mans, mer öppet och ohejdat manipulativa idag än vad som var accepterat tidigare, både i privata/halvsociala sammanhang och i media. Jämför med Anna Anka, Johan Staël von Holstein och så vidare. Men visst, det är typiskt att Heberlein skjuter fram sin person framför texten och därmed försöker tvinga oss att läsa som hon vill ha det. Annette Kullenberg eller Alex Schulman hade gjort samma sak (även om AH är en betydligt bättre skribent).

• 10 Charlotte | 11 november 2011, 12:55

  ”Heberlein skjuter fram sin person framför texten och därmed försöker tvinga oss att läsa som hon vill ha det.” Jag förstår faktiskt inte hur något annat hade varit möjligt. Hon skriver utifrån och om sig själv! Men också på ett sätt som försöker ställa mer allmängiltiga frågor och föra mer allmängiltiga resonemang. Det är ett gammalt och för det mesta högst respekterat sätt att skriva. Hur många essäer utgår inte från ett ”jag”, blickar sedan utåt, och går därpå tillbaka in igen. Kan ni inte försöka förklara för mig som om jag vore fem år gammal hur ni menar att A H borde hanterat sin text för att INTE vara ”manipulativ”? Det tycks mig som att hon då helt enkelt inte längre skulle kunna utgå från sig själv. Hur skulle det se ut, ens?
  Ett annat sätt att se saken, än att stämpla henne som manipulativ, är att helt enkelt läsa boken som den subjektiva redogörelse den är. Och ha ett annat betraktelsesätt på A H:s sätt att hantera sin text än att sätta henne på de anklagades bänk. Ska alla författare som skriver om sig själva och ger uttryck för subjektiva upplevelser placeras där?

• 11 Magnus | 11 november 2011, 14:15

  Charlotte, hon _projicerar_en_bild_ av sig själv, en bild som ofta är krtaftigt redigerad och om dessutom vid olika tillfällen skevar och försöker tvinga/suggerera publiken att läsa in olika saker som ska ge hennes vinklingar ett försteg – och som ska göra det svårt för andra deltagare i samtalet att påpeka att hon hela tiden byter fot.

  Det är inte argument eller allmänna, uttalade – etiska, psykiatriska eller målgraderande – principer och argument som styr hennes inlägg utan lösa hänvisningar, vinjetter, blinkningar och ”stories” ur den personlighet hon spelar upp framför oss, den ’story of my life’ som för tillfället rullar i texten. Om det hon berättade om sin person hela tiden hade haft tydliga kopplingar till de principer hon säger sig argumentera för så hade det inte varit några problem alls med det, men hon kör (liksom många andra tyckare idag) ofta på personliga anspråk och lösa privata narrativ, tyck-synd-om-mig eller jag-som-haft-så-här-tuffa-erfarenheter-och-ändå-är-jag-så-smart-och-stark (en smartness, svaghet eller styrka som vi egentligen inte kan veta något om utöver vad X berättar om i sina egna texter, eftersom de undviker all öppen granskning) etc.

  Krönikören eller debattören står mer eller mindre tydligt och pekar tillbaka på sig själv hela tiden, på den uppmålade bild av den egna personen som för tillfället ligger överst i kortleken.Men idag anses det ofta inte vara god ton att påpeka att en debattör bryter grovt mot sina egna premisser. Eller att det han/hon blåser upp till ett oavvisligt stöd för sina ”sanningar”, om man tittar närmare, inte tycks finnas någon annanstans än på raderna i deras senaste inlägg.

• 12 Charlotte | 11 november 2011, 14:29

  ALLA som talar om sig själva ”projicerar_en_bild_ av sig själv, en bild som ofta är krtaftigt redigerad”. Ingen som överhuvudtaget ser på sig själv är förmögen att göra så utifrån något annat än sin egen blick. Jag kan fortfarande inte se något annat än att du/ni begär något av just denna skribent som faktiskt är omöjligt. Och jag förstår fortfarande inte vari förbrytelsen består. Vilka är de ”egna premisser” A H bryter mot, och hur? Hon beskriver ett sjukdomstillstånd. Och sen blir hon anklagad för att hon ”iklär sig rollen som sjuk”, liksom. Är det inte så att de starka reaktionerna bottnar i en frustration över att inte riktigt kunna ge henne ordentligt på tafsen? snarare än att hon skulle göra sig skyldig till någon slags ”manipulation”.
  Jag vill f ö också påpeka att de/ni som indignerat utbrister att A H skulle ”manipulera” helt tycks bortse från det egna ansvar man har som läsare. Och som innebär att man ALLTID läser med kritisk blick och med vetskap om att en självbiografisk berättelse är – och inte kan vara något annat än – en subjektiv ”partsinlaga”.

• 13 Magnus | 11 november 2011, 16:49

  Men alla som talar om sig själva, eller som debatterar, utgår inte från att den egna upplevelsen, med dess personliga laddning och bakgrund, alltid är *tillräcklig* för att begripa sig på världen, eller att ställa en riktig diagnos. För krönikörer och egotyckare är det emellertid et favoritvapen att skriva så, både för att de kanske ärligt tycker att ”men så ÄR det ju, jag vet!” men också för att det ger texten fart, driv och raka puckar – och kan göra det svårt för andra att komma med tunga motargument. Eftersom de senare skulle positioneras som ”att sparka på en kvinna/en sexuellt avvikande/en hygglig och generös person/en som överlevt” (jag talar nu om den här sortens egodebatt generellt, inte bara om Heberlein).

  Man kan givetvis använda privat material för att fördjupa och precisera en problematik, visst. Man kan *också* använda en bild av sig själv, sann eller falsk eller stylad, och uppskissade privata narrativ, för att snabbspackla över några gapande luckor i det man säger eller för att förekomma slående invändningar. Det är mycket som kan döljas med en fet dos patos eller påstått självbioografiskt vitsande.

  Allmänt talat: det är för mycket privata narrativ som körs ut och säljs in som oangripbara i debatten idag. Kommer man med ett helt och hållet privat narrativ, en ”story” eller anekdot som inte alls kan kontrolleras och sedan blåser upp den till böjningsmönster för allt man säger om världen i sin text, så har man en slags plikt mot läsarna att göra dessa erfarenheter översättningsbara, att visa att de kan antas finnas hos fler än bara en själv (t ex genom belägg från den materiella världen i vid mening, från vad andra har beskrivit, tendenser som går att visa ute i verkligehten och som man härleder till det man beskriver, etc). Eller att beskriva dem på ett sätt som gör dem heuristiskt gripbara, logiska som en följd av något som ligger utanför själva storyn, så att diskussionen inte bara vilar på ett ”så här ÄR DET! om vi ska kunna diskutera måste du lita helt på vad jag sagt och om du inte gör det, då kränker du mig/oss, eller du har visat dig som en förtryckare eftersom du inte accepterar mina ord”. Man ger sken av att man bygger på principer eller någon sorts djup, genomtänkt analys, men i själva verket handlar det ofta om privata dagsnoteringar som körs fram i högt tonläge.

• 14 Charlotte | 11 november 2011, 17:09

  Ska den som beskriver en psykos vara skyldig att bevisa att hon faktiskt har haft en psykos? Nej, det är inte rimligt.
  Det du beskriver, däremot – att utgå från sig själv för att gå mot det mer allmängiltiga – det är ju just vad Heberlein gör! Har du överhuvudtaget läst den bok denna diskussion utgår ifrån? Hon använder sig själv för att därifrån ställa frågor om ansvar, om livskvalitet m m.
  Att tala om ”krönikörer” (ett slags scum of the earth, tydligen) och ”egotyckare” räcker faktiskt inte långt för att ringa in hennes verksamhet. Det är bara ett simpelt grepp – som genom sin vaghet i sin tur gör det DU skriver oantastligt, omöjligt att gå i klinch mot, det är ju en slags allmän beskrivning av sakers tillstånd (enligt dig), där Heberlein plötsligt bara är ett symptom man kan plocka fram eller lägga undan efter behag….

• 15 H. | 12 november 2011, 12:20

  Det privilegium jag försökte beskriva är ett slags symbios med media. Den som mått psykiskt jävligt dåligt borde – starkare än någon annan, tycker jag – visa det privilegiet ifrån sig.

  Charlotte: det verkade i början som om du blandade ihop mig och Magnus. Det är bra att du skriver ”du” istället för ”ni”. Svepande omdömen om krönikörer och feminister ligger inte för mig; kritik blir alltid bäst om den är specifik, därför utgick jag från ett antal citat.

• 16 Gabrielle Björnstrand | 12 november 2011, 15:34

  Kanske den här debatten blev så ”stor” på grund av ett inverterat auktoritetsproblem. Människor, skribenter, som utgår från ett etiskt perspektiv, som Heberlein, Gardell, K G Hammar, verkar alltid bli dubbelt skärskådade: Som om den gamla prästauktoriteten följer med deras uttalanden och ställningstaganden och får var och en att vilja hojta lite högre i motvallsregistret.
  Faktiskt hör jag själv till dem som irriterar mig i synnerhet på Gardell och hans eviga samma malande. Repetitiva professorer är det värsta jag vet. Heberlein HAR också irriterat mig; jag menar, en etikprofessor som ondgör sig över tjocka människor, och utlokaliserar egna problem till Svante Weylers ondskap, det gillar jag inte heller.

  Samtidigt begär jag inte att folk ska vara konsekventa; Heberlein har väl rätt att ändra sig som alla andra, har rätt att vara både stark (”karriärist”) och svag depressiv kicka.

  Att däremot medieklimatets drama-queeneri är allmänt irriterande , ja, det är det.
  Men över K G Hammar lyser jag bara frid. Och den allmänna hätskheten mot honom gick väl kanske i graven med ”emeritus”-läget.

• 17 Charlotte | 12 november 2011, 16:01

  Håkan: ursäkta sammanblandningen.
  Jag kan dock inte se att A H skulle åtnjuta något särskilt skydd i egenskap av att vara medialt känd. Har hon inte blivit rätt hårt åtgången av många skribenter kanske? Och när hon skulle intervjuas i P1-morgon inleddes intervjun, som snabbt spårade ur, med att intervjuaren presenterade henne som någon som ”tar heder och ära” av sin förläggare. Det mediala landskapet och dess sätt att ta människor i bruk är också något som hon säger sig vilja diskutera (även om man kan fråga sig i vad mån hon egentligen gör det i sin bok). Det finns två sidor (minst, förstås) av det där att vara en medial figur och jag tycker inte man kan diskutera det som ett ständigt & självklart privilegium, eller något som skulle innebära att man (den mediala figuren) blivit ”något annat”, en person höjd över mängden som inte kan dela dess lidanden.

  Gabrielle: du har nog en bra poäng där, med det inverterade auktoritetsproblemet.

• 18 Charlotte | 12 november 2011, 16:10

  …det finns ju en annan aspekt på det där också, med mediala figurer som har möjlighet att berätta om sina problem och sina lidanden, och också gör det. När Heberlein givit ut ”självmordsboken” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så var det väldigt många som kände en slags tacksamhet över att hon skildrar något de kan känna igen sig i, något som kan ge en slags bekräftelse. Jag kände något liknande själv. Det händer samma sak varje gång någon känd person ”kommer ut” med något – en liten eller stor svans människor som är/uppfattar sig som/uppfattas som udda kan andas ut lite och känna sig lite stärkta. Visst kan man säga att det kanske är perverst att gå via ”kändisar” – men de utgör också på något sätt samhällets synliga ansikte och att begära att de inte skulle gå ut med personliga berättelser som är något annat än ”bekräftad normalitet” synes mig snett.

• 19 Helena | 12 november 2011, 20:34

  Charlotte, ett exempel på hur manipulerad man blir är att jag (och, gissar jag, många med mig) över huvud inte vill eller vågar kritisera Ann Heberlein. När den där fetmaartikeln publicerades blev jag asförbannad och skrev en ilsk kommentar på Argusbloggen – det var innan jag visste om hennes självmordsproblematik. Nu när hon har gått ut med hur hon mår skulle jag aldrig i livet våga skriva något taskigt, helt enkelt för att jag inte vill vara ens den minsta lilla gnutta delaktig i att eventuellt få henne att må sämre. Människor som talar om självmord sätter en enorm press på omgivningen – det behöver inte vara medvetet men manipulerad blir man ändå.

• 20 Magnus | 12 november 2011, 22:25

  Redan Strindberg visste ju att hot, eller antydningar, om självmord kan vara ett mycket effektivt medel för att få andra att böja sig. Han ropade ”nu tar jag mitt liv” och liknande tusen gånger om utan att någonsin, så vitt man vet, göra ett enda allvarligt menat försök. Och på hans tid hade det inte, i den *offentliga* sfären, varit ett lika effektivt grepp som det är idag. Gamle.Augusts självmordshotande faller alltid inom den priovata kommunikationen, även om de ibland kunde vara till för att uippnå något inom den publika sfären.

  Men idag är offentliga självmordshot eller uttalanden om att ”jag blev våldtagen”, ”det _kändes_som_ att bli våldtagen och misshandlad”, ”man mår så uselt för sådana pissords skull” elle till och med ”min farfar var en riktig gammal nazist” effektiv ammunition. De gör att många inte vill svara och säga vad de tycker om det övriga X säger (som Helena beskriver), de gör det också svårt att föra fram kritiska synpunkter utan att de fastnar i en persongrälandets dramaturgi: kan du verkligen säga det här till honom/henne som har kämpat så hårt/som har mått så dpåligt/som varit så förtryckt?

  I det extrema typfallet går det, som Åsa Linderborg skrev för ett par år sedan, inte an att vara offentligt kritisk mot någon aktivitet som omfammnas av ett stort antal kvinnor; då riskerar man att omedelbart hängas ut för att ha sparkat på alla kvinnor som grupp (det var i stort sett det som hände i den s k väskdebatten).

  Det är f ö ett underbetyg åt det offentliga klimatet här i landet om diuskussion om samhällsfrågor, påsykiatri, sex, moral måste ta vägen över att någon träder fram som ”ansikte” för något slags syndrom. Och det gör att en hel del saker blir svåra eller omöjliga att diskutera på ett fokusrat sätt: ingen vill t ex outa sig som fattig, handikappad, narkoman eller arbetslös i media såvida det inte finns en färdigbyggd konflikt med sina hjältar poch skurkar som passar den deltagaren.

  Det är enormt talande att de två mest observerade exemplen på problemen med sjukförsäkringsreglerna vs arbetsmarknaden inför senaste valet var en stjärnkock och en överläkare. En överläkare har status och kan inte gärna offentligt misstänkas för att inte ha gjort tillräckligt – även om de svar han fick av regeringen till sistgick ut på det. Det finns säkert tusen fall av samma art som hans – det var bara en tidsfråga innan dylika saker skulle börja hända – men för att en sådan story ska få genomslag i media måste den person som blir problemets ansikte idag framstå som en vinnare i livet, och han/hon måste definitivt vara stadgad medelklass eller högre upp. En undersköterska, kontorsassistent eller truckförare som stångat sig blodig mot försäkringskassan efter en stroke hade inte fungerat; det hade varit alltför lätt att vifta undan och den personen hade inte bemötts med samma respekt av reportrar, av andra bloggare och så.

• 21 Magnus | 13 november 2011, 00:39

  Det Linderborg skrev, och jag citerade, om att det idag snabbt kan framställas som misogyni när någon kommer med skarp kritik mot något som ett större (eller ibland mindre) antal kvinnor gillar är naturligtvis applicerbart även på andra grupper, så länge de anses passa in i rollen som typiska underdogs enligt media och samtidigt kan bita ifrån sig: invandrare, homosexuella, svenskar som pluggar utomlands, DJ:s och klubbkids, fotomodeller, soldater…Ett grundkrav är också att de inte ska anses ha något tydligt eget ansvar för att ha hamnat i den situation där problemet uppstår, därför faller exempelvis fångar, arvstvistare och de flesta studenter och arbetslösa bort.

  Kritik mot chicklit, bh-överdelar på småflickor eller mot moralpanik kring någonting som rör barn kan alltså viftas bort som misogyni eftersom det utåt sett primärt är kvinnor som hamnar i skottgluggen.

  Linderborg gjorde den här observationen i en replik där hon direkt diskuterade feminism och konsumism; därför nämnde hon just kvinnor som den grupp som utsågs till lämpliga att beskydda och degradera inom media (en grupp som inte får ifrågasättas blir både beskyddad och förminskad; tokenism kallas ett liknande fenomen i USA-media). Men det har mer generell giltighet, med olika grupper, och samtidigt gör det där att det blir svårare att diskutera samhälls- och normproblem på ett nyanserat och skarpt sätt.

• 22 Charlotte | 13 november 2011, 01:21

  Helena: varför blir A H då så hårt kritiserad? Du kan ju bara läsa igenom recensionerna av den senaste boken i svensk press. Det stämmer helt enkelt inte att hon inte skulle bli kritiserad. Och jag menar, kolla bara igenom den här tråden…
  Men om man skulle ta det du skriver på allvar: jaha, då blir det omöjligt för någon skribent att skriva om självmordstankar. För då blir hon ”manipulativ”. Meh….

• 23 Charlotte | 13 november 2011, 01:32

  Magnus: dina förvirrade litanior (som tydligen har en tendens att rikta sig mot kvinnor, oavsett ämne) har jag väldigt svårt att ta på allvar. Ja, jag tar risken att vara så arrogant. Nästan inget du skriver har med verkligheten att göra. Du påstår t ex ”Det är enormt talande att de två mest observerade exemplen på problemen med sjukförsäkringsreglerna vs arbetsmarknaden inför senaste valet var en stjärnkock och en överläkare.” Eh… yeah right. Som om inte de mest omtalade exemplen på problemen med sjukförsäkringsreglerna var de olika cancerpatienter (oftast kvinnor med lågbetalda arbeten) som (med all rätt) fått ge ansikte år de nya reglernas totala omänsklighet.
  ”En undersköterska, kontorsassistent eller truckförare som stångat sig blodig mot försäkringskassan efter en stroke hade inte fungerat; det hade varit alltför lätt att vifta undan och den personen hade inte bemötts med samma respekt av reportrar, av andra bloggare och så.” Läser du egentligen media överhuvudtaget? Bloggar? Det är som om du bara precis tar saker ur eget huvud, och aldrig bryr dig om att underbygga något överhuvudtaget.

• 24 Magnus | 13 november 2011, 02:13

  Charlotte: nix, det var först med överläkaren Jörg som problemen med renodlandet av sjukförsäkringen och byråkrater som svär sig fria från ansvar verkligen fick verklig *politisk* (och opinionsmässig) tyngd utifrån bevakningen i media. Innan dess handlade det om spridda artiklar som oftast (även av andra journalister) uppfattades som snyftare eller tillfälligheter. Först med Jörg närmade det sig förstasidorna att det här pågick och at det var en konsekvens av de modeller regeringen valt, inte av att några enskilda byråkrater varit dumma eller elaka; de följde ju i själva verket just de direktiv de hade fått av politiker och verkschefer, det var det som skapade problemet.

  Även den cancersjuka kvinna som kom upp under valkampanjens sista veckor beskrevs mer som ett snyftigt offer, en som det på nåt obestämt sätt ”var synd om”, än som en medborgare som berövats sina rättigheter. Överläkaren däreemot kunde aktivt driva sitt case i media och visa att det handlade om en generell politisk fråga. Det berodde ytterst på hur massmedia idag lägger dramaturgin: det ska vara bekväm medelklass och vinnare för att man ska känna igen sig.

  Det handlade inte heller om att det måste pågå en valkampanj för att frågorna ska synas. Att problem av det här slaget skulle dyka upp när man strippade ner sjukförsäkringen och allt tydliager beskrev de sjuksrivna som fuskare och latmaskar, det hade varit hyfsat uppenbart ända sedan 2005/6. Det var faktiskt bara en tidsfråga, även om det skojades bort av politiker och media.

  Det rör mig f ö inte i ryggen att jag inte övertygar dig, du hör till dramaqueengänget och kan förmodligen vifta bort vad som helst. Det är andra jag vill övertyga.

• 25 Charlotte | 13 november 2011, 02:27

  ”Överläkaren Jörg” är ingen jag överhuvudtaget hört talas om. Och tro det eller ej, men jag följer hyfsat med i media och har sett flera debatter om just sjukförsäkringsreglerna (samt skrivit ett par krönikor – ja den typ av media du så djupt föraktar – om det själv, och då utifrån ett av de många fall (nej, inte mig själv :)) som du menar att ”media/bloggare/drama queens inte bryr sig ett smack om).
  Och nej du honeybun, det handlade inte om EN cancersjuk kvinna utan flera sådana fall kom upp i media. Jag tror inte det finns så många andra sätt att skildra den typen av fall på än som att visa på att det handlar om offer för något (nämligen absurda regler som gör människor till dubbla offer).
  Men eftersom du har bestämt dig för hur allting är och hur hemsk den stora babyloniska skökan som är ”media” och alla dess aktörer är tror jag inte det spelat så stor roll hur de egentligen skildrats – du har ju din uppfattning klar ändå, eller hur?

• 26 Charlotte | 13 november 2011, 02:38

  …och låt mig bara säga detta: du efterlyser ”nyanserade och skarpa” resonemang. Lär dig då att föregå med gott exempel – försök att komma med ett sådant själv!

• 27 Helena | 13 november 2011, 20:09

  Meh själv, Charlotte, jag talade inte om dem som kritiserar Ann Heberelin – jag talade om dem som, liksom jag själv, INTE vill eller vågar kritisera henne.

  Och ja, jag menade faktiskt allvar med det jag skrev – jag tycker inte att de som verkligen har självmordstankar ska delta i den offentliga debatten samtidigt som de outar sina mer eller mindre långt gångna suicidplaner. Just för att det blir en konstig obalans; andra blir tvungna att ta diverse hänsyn, omgivningen oroar sig, man blir rädd för vad som kan hända etc.

  Har du någonsin själv haft enperson i din närhet som har hotat med att ta livet av sig? Hur har du i så fall upplevt det? Har det begränsat dig på något sätt eller har du kunnat bråka med den personen precis som med vem som helst?

• 28 Gunnar | 13 november 2011, 21:47

  Jag ska be att en gång för alla få släppa luften ur den här diskussionen genom att påpeka att Ann Heberlein i AB den 13/5/1994 torgförde idén om KRAV-märkt porr.

  Jag har allt sedan dess varit en hängiven beundrare av Ann Heberlein.

• 29 Charlotte | 14 november 2011, 02:28

  Helena: ja, naturligtvis har jag det. Men jag har aldrig betraktat dem som manipulativa. Att du känner dig tvungen att ta hänsyn till AH:s texter p g a hennes välbefinnande kanske ligger hos dig? Du kan hursomhelst inte se den relationen på samma sätt som du ser på relationen till en person i din egen omgivning. Och ps det går utmärkt väl att kritisera texter utan att vara elak. Det är den enda form av hänsyn man ska behöva ta – som kritiker, eller debattör.

  Gunnar: haha! Bra pys.

• 30 Charlotte | 14 november 2011, 02:46

  Alltså har lite svårt att släppa detta. Helena: vad exakt är det A H har gjort som är ”manipulativt” på detta sätt? Skrivit en bok om sina självmordstankar. Får NÅGON lov att göra det i dina ögon? Eller är det bara tabu specifikt för personer som då och då syns i media? Menar du att om man skrivit en sådan bok (en bok få människor tycker aldrig borde publicerats) så ska man hålla tyst och sluta skriva därefter? Inser du inte hur absurt det hela blir?

• 31 Helena | 14 november 2011, 10:05

  Charlotte: Du kanske inte har betraktat de självmordsbenägna personerna i din närhet som manipulativa, men frågan är: Har du känt dig manipulerad? Har du oroat dig och tagit speciella hänsyn? Har du tassat på tå runt dem och aktat dig för att inte riskera att de ska må ännu sämre?

  Frågorna i inlägg 30 kan jag tyvärr inte svara på utan att gå in på Ann Heberlein och hennes agerande i media. Du ställde frågor kring manipulation i början av den här diskussionen, jag gav dig ett exempel på hur det kan se ut och hur jag personligen har upplevt det. I övrigt vill jag inte bli inblandad.

• 32 Charlotte | 14 november 2011, 11:52

  ”Frågorna i inlägg 30 kan jag tyvärr inte svara på utan att gå in på Ann Heberlein och hennes agerande i media. ” Jag begriper ingenting. Var det inte just detta som var frågan?
  Och återigen: nej, jag har inte känt mig manipulerad. Att jag upplever en människa som skör innebär inte att jag känner mig manipulerad av henne. Ja, man tar i vissa avseenden särskilda hänsyn. Om det handlat om någon annan form av lidande hade jag förmodligen också tagit vissa särskilda hänsyn. Om någon jag känner skulle drabbas av dödlig cancer skulle jag säkert, medvetet eller omedvetet, anpassa mitt sätt att bete sig efter detta. Jag tassar t ex runt frågor som handlar om att få barn tillsammans med den väninna som fått sin livmoder bortopererad. Det innebär inte att hon manipulerar mig.
  Kruxet är väl helt enkelt att du har en väldigt cynisk och egendomlig syn på psykiskt lidande och psykiska sjukdomstillstånd.

• 33 Charlotte | 14 november 2011, 12:05

  …så använder du också uttrycket HOTAR med självmord. Det finns förvisso de som verkligen gör det. Det finns de (jag har aldrig varit med om det) som systematiskt hotar sin partner med självmord – ”Om du lämnar mig tar jag livet av mig”. Men man kan inte använda detta mönster till att gälla för suicidala människor generellt. Och återigen faller det i fråga om A H. Eller menar ni att hon har ställt sig upp inför hela Sverige och sagt ”Om ni är dumma mot mig tar jag livet av mig”? Nej du Helena. Att berätta om självmordsbenägenhet är inte detsamma som att hota.

• 34 Charlotte | 14 november 2011, 12:33

  (Oj, nu råkade jag skriva ”ni” istället för ”du” igen. Jaja, se det som en artighet :))

• 35 Helena | 14 november 2011, 12:49

  Sorry, Charlotte, men jag har svårt för din ”debatteknik”. Du läser som du vill mellan raderna och envisas med att missförstå allt jag säger. Det är en enorm skillnad på att råka såra en människa (som i de exempel du tar upp) och på att eventuellt bli (eller känna sig) medskyldig till att han/hon tar livet av sig.

  Min syn på psykiskt lidande och psykiska sjukdomstillstånd är inte ”väldigt cynisk och egendomlig” – jag är mer insatt i ämnet än de flesta, både genom egna erfarenheter och sisådär trettio års studier via böcker, artiklar, diskussioner och samtal med kunniga människor.

  Men okej, du har hittat ”kruxet” och du får tro vad du vill. Jag lägger ner den här diskussionen och ägnar mig åt något mer konstruktivt.

• 36 Charlotte | 14 november 2011, 13:25

  Bra, då kan jag också göra det. Men du verkar inte vara riktigt medveten om vad du själv uttrycker och skriver. Detta är vad du skrev: ”Människor som talar om självmord sätter en enorm press på omgivningen – det behöver inte vara medvetet men manipulerad blir man ändå.” Hur många sätt kan man tolka detta på? Min ”debatteknik” går inte ut på något annat än att bemöta det du faktiskt skriver Helena. Och det du skriver får du själv ta ansvar för, oavsett dina enorma kunskaper i detta ämne. Over and out.

• 37 Helena | 15 november 2011, 09:24

  ”Människor som talar om självmord sätter en enorm press på omgivningen – det behöver inte vara medvetet men manipulerad blir man ändå.”

  Ja, hur många sätt KAN man tolka det på i den här kontexten? Få se nu om du gissar rätt, Charlotte:

  1. En läkare som talar om suicidprevention på Karolinska institutet

  2. Ett gäng litteraturstudenter som diskuterar ”Den unge Werthers lidanden”

  3. En författare/skribent som i en uttalat självbiografisk roman berättar om sina självmordsplaner och sedan försvinner spårlöst i samband med utgivningen

  Nu ska jag fortsätta på min roman. Den handlar om en ung kvinna med självmordstankar, tro det eller ej.

• 38 Karin S | 16 november 2011, 11:57

  Meh.
  Att det här skulle bli så svårt?! Helena säger att hon inte vill skriva mer om AH därför att AH hotar att ta livet av sig. Det är vad hon säger. Jag tycker att det är ett felslut, eller rättare sagt, själv resonerar jag inte så. Jag tycker gott att man kan kommentera och kritisera vad AH skriver, men problemet uppstår förstås omedelbart eftersom hon, som alla här verkar medvetna om, hela tiden skriver med sig själv som utgångspunkt. Då BLIR ju kritiken möjlig att förstå som kritik mot personen och inte mot texten/åsikterna som framförs.

  Jag har inte läst den senaste boken och tänker inte göra det heller, efter att han läst den om att inte vilja leva eller dö. Det räckte. Däremot skrev jag om den på min blogg. Vill minnas att jag tänkte att jag nog inte riktigt tror på Ann Heberlein. Och det är fortfarande min ståndpunkt. Jaja, hon pratar och skriver och byter åsikt och trasslar till sin tillvaro (för det framgick i den bok jag läste), och tja, skönt att jag inte har så mycket med den (hennes tillvaro) att göra, tänkte jag.

  Allt gott,

  Karin

• 39 Gunnar Strandberg | 16 november 2011, 16:02

  Förbrytelsen?
  —————

  Jaha, here we go again;
  mähän som stämplar,
  och anklagar!

  Du som indignerat utbrister:
  ge henne ordentligt på tafsen!
  Har du överhuvudtaget läst
  *Ett slags scum of the earth*, tydligt?

  Du är bara ett simpelt grepp
  och dina förvirrade litanior, liksom:
  Eh… yeah right

  Lilla honeybun, läser du egentligen
  överhuvudtaget? För du har en väldigt
  cynisk och egendomlig syn.

  Nej du, min sköna,
  du verkar inte vara riktigt medveten
  om vad du själv uttrycker och skriver.

  Over and out.

• 40 Magnus | 16 november 2011, 17:23

  I en tid när ’alla’ sysslar med att bygga sin egen image och visa upp sitt påstådda privata jag på webben, och när antalet vänner och följare på facebook ahr blivit ett mått på ens person, blir det naturligtvis ett maktmedel att kunna klistra etiketter på andra människor, att kunna hissa och hylla utifrån sina egna kriterier, att kunna förvägra somliga rätten att visa mer än en sida på samma gång. Och det är en makt som idag oftast fördelas ute på de medialla fälten.

  Och lever man av att sitta och rop ut sina inlägg i den sociomediala dramafabriken så verkar det väl till slut jobbigt och störande att behöva väga in något annat än de upplevelser man själv har – eller har skapat sig – av det ena eller andra. Varför pröva det man tror på alltför hårt? Läsarna kommer ju inte att göra det, inte de läsare man vill nå och definitivt inte dina fans. Bara kör så det ryker.

• 41 Gabrielle Björnstrand | 16 november 2011, 22:22

  Fast vem pratar med vem här? Nu tror jag att jag går ut och kokar soppa. Och inte på en spik, då.

• 42 Helena | 17 november 2011, 08:34

  Om man är smart i den sociomediala dramafabriken så använder man den antagligen som en pr- och reklamplats, helt enkelt. Det skulle jag göra om jag hade tillgång till den, eftersom de mekanismer som verkar där inte lämnar utrymme för verkliga samtal eller komplexa frågor.

  Fin dikt, Gunnar! Det var en bra idé, att göra poesi av debatten, och den fångar väldigt väl min känsla av att vara någon sorts förbrytare här.

  Och Karin, jag blir glad att du förstår vad jag säger, det verkade ju Magnus också göra. Du får gärna tycka det är ett felslut, jag kräver inte medhåll i diskussioner, men jag får lite spader när någon vägrar fatta vad jag pratar om.

• 43 Gabrielle Björnstrand | 17 november 2011, 14:12

  Jag tror inte att du, Helena, skulle manipulera med den mediala dramafabriken. Det känns väldigt främmande för din person. Och jag tror det görs bäst av folk som är halvt omedvetna om vad de håller på med. Min trötthet på den här debatten har ngt att göra med att vi deltar i virvlarna efter ngn annan, så att säga.

• 44 Karin S | 17 november 2011, 21:17

  Helena,
  Ja, jag håller alltså inte med dig, men jag har all respekt för din ståndpunkt.

  Gabrielle,
  Ja, eller hur!?

• 45 Magnus | 18 november 2011, 00:12

  Ja, den verkliga debatten – inte bara själva inläggen som skapar debatt utan de stora arenorna för den, och beredskapen för den – tycks ju ha försvunnit ner i ett svart hål. Det är förstås inget nytt påpekande här på bloggen, och 00-tals kritiknummer (som jag nyligen fick tag på för en spottstyver vid ett besök på Ystads konstmuseum) beskriver samma dävna, mörka tillstånd med stor precision. Kultursidornas fashionisering och listisering, bristen på kvalificerad information och diskussion som fylls med en massa jagprat, poserande och blind dramatisering.

  Och lika illa: många som skriver i tidningar och snackar i radio inser att det är så här och att det f n inte blir bättre, att just nu är det manipulerandet och bluffen som vinner – men man gör inget åt det. Man höjer inte ens rösten.

• 46 Charlotte | 1 december 2011, 18:06

  ”Fin dikt, Gunnar! Det var en bra idé, att göra poesi av debatten”. Jaså var det det han gjorde? Jag tyckte nog snarast att han utpekade, ehum, en speciell person.
  Jag såg inte att debatten fortsatt här förrän nu.
  Karin: ”problemet uppstår förstås omedelbart eftersom hon, som alla här verkar medvetna om, hela tiden skriver med sig själv som utgångspunkt. Då BLIR ju kritiken möjlig att förstå som kritik mot personen och inte mot texten/åsikterna som framförs.” Men härav följer inte att skribenten är manipulativ. Det är min poäng. Jag förstår bara inte den märkliga viljan att sticka till mot Heberleins person, och misstänkliggöra henne och markera avstånd så till den grad. Det är mitt problem med hela den här diskussionen. Själv skrev jag om den nya boken och tyckte inte det var svårt alls att hålla personen Ann Heberlein – som jag inte känner – utanför. Att människor skriver om sig själva är idag inget ovanligt. Ingen har brytt sig om att försöka svara på min fråga – om det är så problematiskt och ”manipulativt” att skriva om sin skörhet och om närhet till självmord i hennes fall, innebär det att ingen egentligen kan skriva om det utan att manipulera omgivningen och försätta den i en besvärlig sits? Kan ingen skriva om de här sakerna då? Eller är det just Heberlein som är problemet? I så fall, varför? Jag undrar överhuvudtaget över personfixeringen i kultur- ja egentligen främst litteraturdebatten, att skribenter är måna om att peka ut vem som är ”genuin”, ”hedervärd” e dyl. Men det är kanske en annan diskussion.
  F ö såg jag också, lite senkommet, Heberleins medverkan i Skavlan som sändes i slutet på oktober. Där viftade man också med boken ”Konsten att ta ansvar” och undrade över det här med hennes eget agerande o anklagande av förläggare etc. Varpå hon svarade att hon aldrig hävdat att en psykotisk människa är kapabel att ta ansvar, och åter påpekade att hon var psykotisk vid utgivandet av ”självmordsboken”. Ja naturligtvis. Ingen som har läst ens något ynka poäng etik kan väl egentligen tro något annat. Ändå viftas det ofta – som Håkan i postningen – med ansvarsboken, som om Heberkein gjort sig skyldig till någon slags motsägelse där. Det har hon inte.

• 47 Charlotte | 1 december 2011, 18:15

  Eller annorlunda uttryckt, och låt detta bli mina sista ord här: nej man blir inte manipulerad – vare sig medvetet eller omedvetet – av att någon visar sin känslighet. Känner man sig förhindrad att skriva något p g a denna känslighet, så handlar det om något annat. Att man vill visa hänsyn. Det är ett beslut man då tar själv. Diskussionen blir helt enkelt för mig olidligt cynisk. Att en författare drabbas av en psykos och försvinner gör henne ”manipulativ”. Eller så måste det ifrågasättas, kanske var det bara spel? (menar inte att du hävdade det nu, Helena). Det är som att Ann Heberleins själva mänsklighet försvinner i diskussionen – som om den krympt i samma mån som hon medverkat i medierna – som om den mediala personen inte egentligen vore en person, en människa av kött och blod med ett inre vi naturligtvis inte vet allt om.

• 48 Helena | 2 december 2011, 10:23

  Hej igen, Charlotte, din ton i de här inläggen är betydligt trevligare, tycker jag, och du förklarar också mycket bättre hur du ser på saken.

  Jag misstänker att du och jag har lite olika syn på själva begreppet manipulation, men du har så klart rätt i att det är mitt eget beslut huruvida jag vill visa hänsyn eller inte. Jag förstår också nu vad du menar med cynism i det här fallet – och visst, jag håller med. Diskussionen blir cynisk eftersom den sociomediala dramafabriken – som Magnus kallar det – ser ut som den gör.

  ”Det är som att Ann Heberleins själva mänsklighet försvinner i diskussionen – som om den krympt i samma mån som hon medverkat i medierna – som om den mediala personen inte egentligen vore en person, en människa av kött och blod med ett inre vi naturligtvis inte vet allt om” skriver du – och det är ju precis så det är! Huvudet på spiken! Människor förlorar sin mänsklighet i sensationsmedia, de blir endimensionella pappfigurer, brickor i ett spel, och jag tror att alla som medverkar i någon mån måste förstå det, eller spela med i spelet, hitta sin plats där, för att kunna fortsätta agera på sina egna villkor. Hur medveten Ann Heberlein är om detta vet jag så klart inte, men för mig räckte det att skriva en enda artikel på Expressen kultur för att se hur mekanismerna verkar och fungerar. En debatt i sensationsmedia är svartvit, stenhårt styrd och regisserad – där lämnas inte utrymme för nyanser av något slag.

  Jag tycker att jag redan har svarat på din fråga, och att ovanstående resonemang också är ett svar. Visst kan man skriva om sin skörhet och sin närhet till självmord, men det blir komplicerat att hålla många olika roller i gång i dramafabriken. Man får välja, som jag ser det. För mig – obs! för mig personligen – blir det jättesvårt att bemöta Ann Heberlein i rollen som ”arg debattör” när hon samtidigt behåller esset ”skör självmordskandidat” i rockärmen. Men jag tycker, utan ironi, att det är fint att du inte är lika cynisk, att du vill anstränga dig för att hitta människan bakom teaterkostymen – särskilt om människan är omedveten om vilket spel hon deltar i.

• 49 Magnus | 3 december 2011, 01:30

  Kan hålla med Helena, och jag skulle tillägga att Charlotte verkar anse att man inte ska ställa vad en skribent/debattör skrivit tidigare – för några veckor sen eller flera år sen – om bestämda ställningstaganden, om normer som den skribenten säger sig tydligt stå för eller om sitt eget liv – mot vad de skriver i nuet. Du verkar anse att det är ett övergrepp och en tillplattning att gräva fram vad folk har skrivit tidigare på det sättet. Det är ju det Håkan gör i sin postning: han ställer heberleisn tidigare aggressiva krav på ansvar och ryggrad mot hennes bild, i efterskott, av att hon var ett offer för sin förläggares pådrivande taktik när hon skrev och promotade sin psykosbok..

  Men idag är folk som deltar i populärmedia och sensationsmedia så pass tränade på att spela upp olika profiler, gå in i olika roller och anpassa dem efter vad de vill ha sagt, att det ofta blir omöjligt att formulera kritiska synpunkter om man ska gå efter ett krav att dessa måste baseras enbart på det som uttryckligen stod i det senaste inlägget. Den debatteknik många tyckare och krönikörer använder idag är litet mer glidande än så; man använder den roll eller den personage man för dagen iklätt sig som ett argument i sig för att trycka igenom sina talking points, för att mobilisera patos och desarmera invändningar. Man argumenterar mindre än man suggererar och insinuerar, berättar ”historier”.

  Heberlein beskriver inte, vad jag förstår, särskilt exakt vad Weyler använde för tekniker eller maktmedel för att styra henne och mjölka henne på en säljande bok. Hon _påstår_ i stort sett att det var så, utan vidare, och att hon upplevde det så, och det är svårt att polemisera mot detta eftersom hon kraftfullt kör fram bilden av sig själv som en skör och självmordsbenägen kvinna vid denna tid – och en som kanske kan bli sådan igen om man är för hård mot henne. Varken Weyler, kliniska psykologer med erfarenhet av bipolaritet eller någon annan får därmed något bra utrymme för att offentligt titta närmare på logiken i det hon säger. Att hon tidigare har spelat andra roller hör till spelet, men enligt somliga är det alltså inte okej att lyfta in detta i kritiken av det hon gör. Det är, vad jag förstår, helt enkelt ett utslag av medias sätt att kedja ihop din person med vad du säger eller skriver.

• 50 Gunnar Strandberg | 3 december 2011, 22:40

  Charlotte, blev lite purken pga. att du sluggar rätt hårt rätt oprovocerat, och kanske inte i proportion till det och den som du argumenterar mot. Men nu har jag lite dåligt samvete, så förlåt, och ja, dikten var ju bara dina citat, en aningen transformerade.

  Jag skrev, i min andra kommentar, att Heberlein är manipulativ. Det jag borde ha skrivit var att jag som läsare inte har något fötroende kvar för debattören Heberlein, eftersom hon har tagit sig privilegiet att avfärda sina gamla själv som opålitliga. Och när? Inte vet jag? När det passar henne? Eller när hon har ett skov? När har hon inte skov? Inte vet jag?

  Texten och resonemanget kanske borde vara det enda som gällde, men så enkelt är det nu inte, eftersom vi inte är maskiner, eftersom vi förväntar oss annat av en samhällsdebattör än av ex. en författare. Jag dömer inte. Hon får gärna byta åsikt hundra gånger per dag, och pendla mellan svart och vitt och grönt och gredelint, men då blir hon ointressant för mig i det sammanhang och informella ämbete (läs det generöst) som hon självmant valt att tillhöra och utöva. Därför känner jag mig manipulerad av henne i egenskap av vara hennes läsare; hon bryter ett kontrakt med mig.

  Det här är som det är i mig, det finns inget rätt eller fel i det, och lika lite som vi alla vet vad som försiggår inom Heberlein, vet du om jag som läsare av henne känner mig manipulerad eller ej. Du rinner ju heller inte i mig?

  Och ja, när jag tänker på det, så skulle Heberlein passa mycket bättre som romanförfattare.

• 51 Gabrielle Björnstrand | 5 december 2011, 01:02

  Har ingen lust att debattera just nu.
  Men klistrar in det här citatet ut GP 27/11. Ur en intervju med Svante Weyler.

  ”Tog diskussionen om och med Ann Heberlein hårt?

  – Ja, den tog väldigt mycket hårdare än jag visade utåt. Jag vill inte göra för stor sak av det men min heder var satt i fråga. Det finns ingenting som jag är så känslig för som det. Om någon säger att jag har fel, att jag är korkad eller att jag gör dumma saker, det är en sak. Men om man ifrågasätter min heder tar det väldigt hårt. Hur försvarar man sin heder, inte genom att säga att jag är hederlig. Det måste andra säga.

  Du höll en väldigt låg profil under hela debatten.

  – Det var avsiktligt och det var en sorts förläggaretik som jag använt väldigt länge. ”

Kommentera