Borde inte författare engagera sig mer i samhället, undrar Sven Lindqvist i DN idag. Naturligtvis ska de göra det – om de vill. Men bara om de gör det så bra att alla partipolitiskt lojala skribenter skäms.

Update: Jag gillar för övrigt att Lindqvist, i den bok han nämner i artikeln, Reklamen är livsfarlig, tar föremålen i försvar mot kommersialismen. Den positionen hör man sällan nu. Här är några citat:

Vi hinner aldrig komma i full besittning av det vi äger.

Bara det länge brukade får tillhörandets värme. Därför är lång användning nödvändig om man vill uppnå sinnlig förtrolighet med vad man äger. Men reklamens uppgift är att öka takten, att lära oss nyanskaffa istället för nykänna, lära oss förakt för det slitna fastän slitning är föremålens enda form av liv.

Nötningen förmänskligar föremålen. Nötningen gör dem enkelt hemliga. En ny sak är aldrig annat än en halvprodukt. Nötning är den bearbetning som fullkomnar saken. Att vi sliter på den betyder att vi investerar liv i den. Men reklamens uppgift är att besticka oss med ständigt nytt. Varje år något ännu flottare!