(Publicerad i Göteborgs-Posten 10 augusti 2011; nu finns den även på nätet hos dem. Något längre version här.)

Rolf Källman verkar ha en lite märklig syn på kunskap. Det har viss betydelse, eftersom Källman, idag informationschef på Riksantikvarieämbetet, har fått regeringens uppdrag att lägga fram en plan för hur de stora statliga museerna ska digitalisera vårt kulturarv. Källman kommer att leda det nyinrättade Samordningssekretariatet för digitalisering, placerat i Krigsarkivets lokaler i Stockholm. Sekretariatet startar sin verksamhet i höst.

Med anledning av detta höll .SE (en privat stiftelse som ansvarar för den svenska toppdomänen .se) nyligen ett seminarium om digitalisering av kulturarvet. Källman var inbjuden och gjorde sitt bästa för att framstå som en man som inte vill utreda utan uträtta saker.

Kunskap måste leda till ”tillväxt”, till ”effekter och nytta i samhället”, sade han under seminariet. Gör den inte det, då är den ”inte viktig” och vi ”använder den på fel sätt”. Det är en definition av kunskapens värde som verkligen kan sätta ens fantasi i rörelse.

Museernas kulturarv är, med Källmans uttryck, ”digital råolja” till nya produkter och tjänster. Alla som vill använda de digitaliserade samlingarna för att utveckla tjänster och produkter ska kunna göra det gratis. Att han just väljer metaforen råolja är inte oväsentligt: oljebranschen är varken känd för sin hänsynsfullhet eller sin långsiktighet.

Seminariet hölls den 15 juni i Stockholm. Jag har ännu inte sett några reaktioner på det som sades, trots att Källman har betydligt större möjligheter att påverka framtiden för svenskt kulturliv än den som kläckte den där snackisen om sänkt studiestöd åt Svenskt Näringsliv.

Ingen i publiken eller panelen nämnde elefanten i rummet: att det fortfarande inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digitala data. NASA var bland de första att upptäcka det: satellitdata som inte var äldre än trettio år hade blivit oläsbar eftersom all kunskap om filformaten gått förlorad. Nya programversioner och filformat gör snabbt gamla data oläsliga – vem garanterar att vi kan läsa ett företags programvara efter att företaget gått omkull?

Vi är på väg att ställa hela samhället på digital grund – dess minnen, arkiv, litteratur, musik och film – och ändå är det helt tyst om det faktum att ingen kan svara på om något av detta kommer att vara läsbart om tjugo år. Eller om det alls finns kvar. Hårddiskar bör helst bytas ut efter tre år, magnetband och DVD-skivor har en beräknad hållbarhet på något tiotal år. Papper? De första böckerna tryckta på lumppapper finns fortfarande kvar efter drygt 500 år.

[För en utförligare text om digitala mediers obefintliga arkivbeständighet, och om det svenska forskningscentret för digitalt bevarande i Boden, se min artikel ”Svårt lagra digital information” i DN]

Inom hela EU pågår ett intensivt arbete med att digitalisera material från nationalbibliotek, museer, bild- och ljudarkiv. De digitaliserade samlingarna knyts ihop av en gemensam EU-stödd sökmotor på Europeana.eu. Ambitionerna är storslagna, men Europeanas konstruktörer verkar inte ha insett det som Google insåg för tretton år sedan: lyckas man lägga inte de sannolikt mest relevanta sökträffarna först blir materialet värdelöst.

På samma seminarium berättade Ann Follin, museidirektör för Tekniska museet, att Centralmuseerna (Tekniska, Naturhistoriska, Moderna, Historiska med flera) har lagt fram en gemensam vision om att de ska vara fullt digitalt tillgängliga till 2030. Sajter som Wikipedia, Flickr och Youtube är tänkta att fungera som ingångar till museernas samlingar. Follin visade stolt upp att Tekniska museet redan finns på Flickr. Det gör också Library of Congress, liksom en rad arkiv och bibliotek från flera länder. De institutioner som lagt upp sina bildarkiv rapporterar att deras Flickr-samlingar får mängder av besökare, ett oemotståndligt argument i en tid när besökssiffror har blivit det enda kriteriet på att det som ett bibliotek eller museum gör har något värde. Men hur klokt är det att lägga museernas kulturarvssatsningar hos kommersiella företag?

– Det är problematiskt att man använder sig av plattformar som Facebook och Flickr, säger Gustav Holmberg, vetenskapshistoriker vid Forskningspolitiska institutet på Lunds universitet. Därmed avhänder sig museerna kontrollen över sitt eget material.

– Man kan inte vara säker på att en sådan här gratistjänst finns kvar om fem eller tio år, eller att det går att migrera sitt innehåll från plattformen.

Bygg eget istället, uppmanar han.

Flickr ägs av Yahoo. Vad vill de göra med Flickr om ett par år? Kommersiella nätföretag är inga arkiv. 1999 köpte Yahoo Geocities, då världens största sajt för gratis hemsidor, för 4,6 miljarder dollar. Tio år senare var Geocities inte längre värt något för Yahoo och allt material raderades.

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket, har skrivit en lyrisk artikel om Flickr commons. Han rekommenderade också att delar av det svenska filmarvet borde läggas ut på Youtube (”Institutioners arkiv bör finnas på Youtube”, SvD 15/4 2009). Youtube ägs av Google. Samma år som Snickars skrev sin artikel uppskattade banken Credit Suisse att Youtube gick med en halv miljard dollar i förlust (Google släpper inga egna siffror). Annonsintäkterna täcker inte driften; Youtube är helt beroende av att Google vill fortsätta pumpa in pengar.

När Follin och Källman berättade om sina framtidsplaner fick man en aning om vilken enorm överföring av material som är på gång: samlingar som byggts upp för offentliga medel under lång tid ska skänkas bort till kommersiella aktörer som behöver innehåll att fylla sina sajter med. På vilka villkor kommer det att ske? Follin var förtjust över att Flickr har ger nytt liv åt materialet: besökarna lägger till mängder av egen information, identifierar anonyma personer på museets foton, bidrar med berättelser ur sina liv, men vad är deras gratisarbete värt om Yahoo bestämmer sig för att sälja eller stänga sajten?

Som exempel på nyttan med ett gratis, digitalt kulturarv fick seminariedeltagarna se en nyutvecklad app för nu-och-då-bilder: ta ett foto med mobilen, så matchas det med en arkivbild av samma plats för hundra år sedan. Den outtalade sensmoralen var tydlig: museerna ska vara förbannat tacksamma för att någon vill rota igenom deras samlingar efter något som de hoppas tjäna några spänn på.

Vad innebär det att ett samhälles arkiv i praktiken bara blir tillgängliga genom kommersiella företag? Hur många vet att landets hembygdsföreningar just nu håller på att digitalisera sina fotografier och arkiv? De får utbildning av företaget Genline, gör arbetet ideellt, varpå frukten av deras arbete blir en säljbar produkt för Genline, som kan väva ihop arkiven med sina släktforskningsdata. Genline är ett svenskt företag som har digitaliserat landets kyrkböcker. Förra året köptes de av den amerikanska släktforskningsgiganten Ancestry. Nu är det till dem som släktforskarna betalar för att få tillgång till kyrkböckerna. Riksarkivet har en liknande betaltjänst, SVAR, men utan Genlines extramaterial kan de bli frånåkta.

Naturligtvis borde kulturarvet vara tillgängligt på nätet. Men om vi inte frågar oss i vilken form och på vems villkor tar vi varken kulturarvet eller digitaliseringen på det allvar de förtjänar.

___________

Tillägg:

Alla älskar användarskapat innehåll (nå, utom tidningarna, som kallar sina läsarkommentarer pissrännan, men det är en annan artikel). Det är sant att det är användarna som håller en sajt vid liv – genom att bidra med sina egna liv – men på vilka villkor gör de det? Den 10 juni stängde Salon.com sitt diskussionsforum Table talk. Sexton års diskussioner kommer att raderas, meddelade man med några veckors varsel. I februari dödade Guardian sitt forum Talkboard utan förvarning. ”Vi kan inte kommentera skälen till det, förutom att säga att det inte var möjligt att ge någon förhandsvarning inför stängningen i fredags” var allt tidningen hade att säga. Där försvann tio år av användarnas liv. ”Det är häpnadsväckande att kommersiella sajter med ena änden av munnen kan berömma ett community för dess energi, intelligens och vitalitet”, löd en av nätkommentarerna till Table talks stängning, och sedan ”får man ett ’Tre veckor, sen är det borta’ som bara kunde komma från någon som uppriktigt sagt inte bryr sig ett skit.”

Men tänk inte på det nu! Sätt igång att tagga foton när museerna lägger ut sina bildarkiv på Flickr, hjälp till att identifiera okända personer, dela med er av era minnen och personliga erfarenheter.

___________

Uppdatering:

Se även Gustav Holmbergs blogg Det totala tomrummet om inlåsningsmekanismer i sociala medier. Sajten Infontology är också kritisk mot Källströms kunskapssyn i ett långt inlägg här.