Jag tror att det finns en osynlig sista rad i många romaner och dikter, kanske är den närvarande i alla konstverk överhuvudtaget, oavsett form och genre, en rad som svävar ett ögonblick i luften, outtalad, medan musiken klingar ut eller eftertexterna rullar  (kanske är det aldrig ens tal om ett konstverk om inte ett eko av den där sista raden finns där); en sista rad som säger det som Rilke skrev ut på den sista raden i dikten ”Arkaischer Torso Apollons”: Du musst dein Leben ändern. Du måste förändra ditt liv.

I hans dikt är det en skulptur som säger det, och det är så vackert att det just är en skulptur utan huvud som säger det med sin blick: ty det finns inte en enda punkt på statyns kropp som inte ser på dig, skriver han.

_____

Arkaischer Torso Apollons

Wir kannten nicht sein unerhörtes Haupt,
darin die Augenäpfel reiften. Aber
sein Torso glüht noch wie ein Kandelaber,
in dem sein Schauen, nur zurückgeschraubt,

sich hält und glänzt. Sonst könnte nicht der Bug
der Brust dich blenden, und im leisen Drehen
der Lenden könnte nicht ein Lächeln gehen
zu jener Mitte, die die Zeugung trug.

Sonst stünde dieser Stein entstellt und kurz
unter der Schultern durchsichtigem Sturz
und flimmerte nicht so wie ein Raubtierfelle;

und brächte nicht aus allen seinen Rändern
aus wie ein Stern: denn da ist keine Stelle
die dich nicht sieht. Du musst dein Leben ändern.