Det behövs en death metal-film i Sverige som binder samman mystik och nyfattig verklighet, som uttrycker ett nytt slags moral med ett nytt slags bilder. ”Odjuret” hade kunnat vara den.

På det sättet avslutar Kerstin Gezelius sin recension av filmen Odjuret. Men finns inte redan den kombination av mystik och nyfattig verkliget hon önskar sig på ett annat håll, nämligen i John Ajvide Lindqvists romaner, inte minst Lilla stjärna? Ur min recension av boken för UNT:

När man för in något orealistiskt, ett element av skärpt fantasi, i en vardagsrealistisk berättelse påverkas också de vardagliga delarna av berättelsen: en resonans uppstår, den stumma vardagen svarar med att ge ifrån sig en egen ton, så att även den framträder skarpare, som när man får ett vinglas att klinga genom att sjunga den exakt rätta tonen. Den trista verkligheten är mycket kräsen på denna punkt: den frekvens som får den att svara är svår att hitta.