Förmodligen är du redan trött på woke, men om du tackar nej till We have never been woke av det skälet anar du inte vad du går miste om. Musa al-Gharbi har inte skrivit ännu en debattbok om att woke är pest. Han vill få mig att se hela 1900-talet ur en annorlunda vinkel. Inte minst avsnittet om 68-vågen borde studeras noga i Sverige, men det lär nog gå som vanligt: de som skulle ha störst nytta av boken kommer att göra en lång omväg runt den.

Jag recenserar We have never been woke i senaste numret av tidskriften Axess.

Hämtar du hela din världsbild från svenska kultursidor kommer läsningen att påminna om kultfilmen They live (John Carpenter, 1988). I den scen som gjort filmen klassisk tar huvudpersonen på sig ett par mycket speciella solglasögon som avslöjar vilket samhälle han egentligen lever i, och vad reklamens budskap egentligen betyder. Al-Gharbi uppnår en liknande effekt genom att han struntar i att bedriva kulturkrig om åsikter och idéer; istället grundar han sitt resonemang på ekonomi och sociologi.

Al-Gharbi är lektor i journalistik vid Stony Brook-universitetet i New York. Han skriver som en sociolog från en främmande planet: förvånad (men aldrig upprörd) över att människor gör något annat än de säger. Han struntar i allt som en akademiker av hans egen sort förväntas tro, och borrar sig vidare tills han hittat en undersökning som visar att män som kallar sig feminister fortsätter att anställa män. Eller att högutbildade vita anser att rasismen mot minoriteter är ett allvarligare problem än minoriteterna själva tycker, om de tillfrågas.

Felet är inte att vår tids kulturelit har blivit för woke. Felet, menar al-Gharbi, är att proteströrelser som woke inte bryr sig om de sämst ställda, eftersom sådana rörelser alltid handlar om något annat än social rättvisa – nämligen social status. Allt det som har sålts in som progressiv och radikal politik handlar i praktiken om att en elit gynnar sig själv. Rörelser som woke blir en kyrka, vars medlemmar konkurrerar inbördes om moralisk renhet, istället för att hjälpa folk som har det sämre än de själva. Det kan folk utanför eliten snart lukta sig till, även om de inte uttrycker sitt missnöje lika vältaligt som al-Gharbi.