Den 29 december 2024 skrev Horace Engdahl en understreckare i SvD där han menade att mänskliga rättigheter bara har varit ett uttryck för västerländsk imperialism, och att de är en lyx som vi inte längre har råd med för klimatets skull. Jag svarar honom i SvD 6 januari 2025:

Om du läser Horace Engdahls understreckare riktigt noga – så noga som ämnet förtjänar – kommer du att upptäcka att han säger emot sig själv. Han förklarar att mänskliga rättigheter behöver försvaras med våld, och vill samtidigt övertyga läsaren om att vi inte har några principer att försvara. Hur ska vi reagera på det dubbla budskapet? Ska vi hoppas att vi slipper våld och konflikter om vi proklamerar att vi inte längre tror på det där med individens rättigheter?

Engdahl skriver: ”När vi chockeras över kulturer som till exempel sätter familjen över individen eller som fordrar allas inordning i en som vi uppfattar det auktoritär ordning, är det lätt att glömma att den frihet och det människovärde som vi försvarar när vi angriper deras ’förlegade’ värderingar förutsätter en materiell rikedom som hittills bara en ringa del av jordens befolkning har uppnått.” Det viktigaste i den här meningen är de tre små orden ”som vi uppfattar”. Hur uppfattas den auktoritära ordningen av dem som får den nerkörd i halsen? Tar de emot den tacksamt och lydigt, eftersom den är deras tradition och deras kultur? Tittar de i plånboken och accepterar att de måste leva med ett auktoritärt styre eftersom de inte har råd att köpa en iPhone?

”Varje gång jag hör människor tala om sina rättigheter, ser jag för min inre syn en smågangster som springer till maffiabossen för att klaga”, fortsätter Engdahl. De författare som just nu försvarar sina egna och sina medmänniskors rättigheter runt om i världen skulle nog höja ett eller annat ögonbryn om de fick höra det. Mänskliga rättigheter förblir kontroversiella, men den dubbelmoral som ligger bakom Engdahls artikel ger oss en falsk bild av konfliktens natur. Vi ska förmås att tro att den avgörande konfliktlinjen går mellan Väst och Syd (och sedan kliva åt sidan för att inte ännu en gång uppföra oss som imperialister), när den i själva verket går mellan medborgare som kräver rättigheter och makthavare som trampar på dem.

Hur många tidningsläsare känner till Farrokhroo Parsa, Irans första kvinnliga minister, som avrättades av Khomeini-regimen för att hon vägrade bära slöja? Så länge modiga människor av hennes slag förblir överkurs i debatten kan vi, vid behov, låtsas att mänskliga rättigheter bara är ännu ett övergrepp som det kolonialistiska Europa försöker tvinga på resten av världen.

Läs hela texten här.