Människan förstår allt – utom sig själv, skriver jag i SvD idag. Människan är sällsamt väl lämpad för att skaffa sig kunskap, nästan otäckt skicklig på det – och ännu mer sällsamt är detta stora undantag mitt i hennes stora kunskapssökande, som om det vore förbjudet för oss att förstå oss själva.

Det är något konstigt på gång här, tänker jag medan jag tillbringar en dag på ett seminarium om psykisk ohälsa. Människan är intelligent nog att ha upptäckt celler, bakterier, gener och atomer; vi kan mäta kärnreaktioner inuti avlägsna stjärnor, men vi förstår fortfarande inte oss själva, våra känslor, behov och reaktioner. Det är ett märkligt undantag. Vad beror det på?

Det är som om vi lever i två helt olika epoker, utan att det uppstår någon kognitiv dissonans. I fysiken, astronomin och biologin är det 2024, liksom när vi bygger ett hus eller köper en flygresa, men så fort det handlar om oss själva har vi inte gjort några framsteg sedan Platon skrev sina dialoger för 2 400 år sedan. Det är som om självkörande elbilar skulle blandas i trafiken med kärror dragna av slavar från antikens Aten, utan att någon tyckte att det såg underligt ut.