Det brukar räcka med tre exempel för en spaning, eller hur? Nu har jag fyra. Det senaste året har unga ryska dissidenter flera gånger gjort mig förvånad. Att de är modiga och envisa visste jag. Det som förvånade mig var deras förmåga till självkritik, skriver jag i Kvartal: Vad svenska journalister kan lära sig av ryska oppositionella.
.
”Jag tänker inte tala om diktaturen, censuren och repressionen – vad som pågår i mitt hemland vet alla redan”, skrev författaren Liza Alexandrova-Zorina i Expressen (3/5 2024) i våras. ”Dessutom är det för enkelt att anklaga de ryska politikerna, propagandisterna och säkerhetstjänsterna och svära sig fri från allt eget ansvar. I stället vill jag berätta om vilka kompromisser som vi journalister och publicister gick med på, om vårt personliga ansvar. För den fullkomliga censuren finns inte bara där när man vaknar en morgon. Det börjar med självcensur, med redaktioner som blir ängsligare och måna om att undvika problem”.
.
.
En liknande självrannsakan hörde jag när Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina besökte Söderbokhandeln i november förra året. Trots att de är hotade av regimen (Kostiutjenko har överlevt en förgiftning) och lever i exil vill de inte framställa sig som oskyldiga offer – de ifrågasätter sina egna reaktioner, de har insett att regimens värderingar också finns inom dem själva. De fick mig att förstå att jag inte har hört någon motsvarande självkritik från deras svenska kollegor. Hur många journalister och redaktörer har frågat sig om deras kompromisser och självcensur i praktiken har gynnat Sverigedemokraterna?
Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina; foto Håkan Lindgren
När ryska dissidenter i exil möter svenska kollegor som hyllar självcensur borde det uppstå en rejäl kulturkrock. Att det inte sker är intressant. Sherlock Holmes löste en gång ett brott (i The adventure of Silver Blaze) när han insåg att den viktigaste detaljen var något som inte hände: här borde vakthunden ha skällt, men den höll tyst.
Är vi så imponerade av våra ryska gäster att vi inte lyssnar på dem? Kanske tror vi att det de berättar inte har någonting med oss att göra – att deras mod och självkritik bara är relevanta i ett avlägset, främmande land som lika gärna kunde ligga på en annan planet. Vi borde sluta applådera dem och i stället fråga oss vad vi kan lära av dem.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera