Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov.

Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. ”Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften”, berättar Sjalamov i Genom snön.

För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit en essä om den ryske lägerförfattaren Sjalamov.

Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma” – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov din bästa vägvisare.

Hans text ”Vad jag såg och lärde mig i lägret” består av 46 iakttagelser från hans liv som gulagfånge. Den ingår i Genom snön (2018), en samling berättelser om straffarbetslägren i 1930- och 40-talens Sovjet, och de bistra formuleringarna utgör en utmärkt introduktion till hans författarskap.

Jag har sett iscellen, uthuggen ur klippan, och själv tillbringat en natt i den.

Jag har förstått att människan blev människa för att hon är fysiskt starkare, uthålligare än alla djur – inga hästar uthärdar arbetet i Yttersta Norden.

Jag har förstått innebörden av makt och innebörden av en människa med vapen.

Jag har förstått varför man i fängelset får veta politiska nyheter (arresteringar osv) tidigare än friheten.

Gulag var inget fängelse. Det framgår av en text där Sjalamov beskriver tillvaron i Butyrkafängelset i Moskva, bland de fångar som ännu inte har skickats österut. Den som har fått pengar från sin familj kan handla tobak och mat i fängelsets affär, som öppnas en dag i veckan. Att få sin beställning är fängelselivets höjdpunkt – men vad ska de fångar göra som inte har något att handla för? På Butyrka har det uppstått en tradition som säger att alla ska lägga en tiondel av sina besparingar i en gemensam pott, som fått namnet ”fattigkommittén”.

Fånglägren fungerade efter andra principer. När svälten och kylan nådde över en viss nivå upphörde all solidaritet. Att få paket hemifrån, med socker, tobak eller kläder ”var det största av mirakel”. Men observera vad som händer när paketen har delats ut. Berättaren i ”Paketet” (Genom snön) får ett par varma stövlar, som han övertalas att sälja. De kommer ändå att bli stulna första natten, det vet han. För pengarna köper han smör och bröd. I samma ögonblick som han ska börja äta ”var det någon som drämde något tungt i huvudet på mig, och när jag hoppade upp och hade samlat mig var kassen borta. Alla hade stannat kvar på sina platser och såg på mig med skadeglädje. Detta var underhållning av bästa sort.”

”Paketet” slutar med att berättaren och två andra fångar värmer sparade brödkanter i smält snö. De ser fram mot att ”äta dem klibbiga och varma, och sedan dricka det heta smältvattnet som doftade regn och bröd.” Då kommer lägerchefen in, tömmer ut kokkärlen och hackar hål i botten på dem: ”Finns det kokkärl, så finns det också något att koka.” När han har gått skrapar fångarna upp det som fortfarande kan ätas från golvet.