Författaren Daria Serenko dömdes till två veckor i ryskt häkte för att hon under det senaste valet delade Navalnyjs råd om hur man ska rösta taktiskt för att få bort Putins kandidater. I Jag önskar mitt hem aska har hon samlat sina anteckningar om fängelsevistelsen, om kriget och om det Ryssland som hon bestämmer sig för att lämna.

Jag recenserar boken i SvD idag.

I fångenskap, skriver Serenko, ”famlar man efter grunden som ens personlighet är uppförd på och i den grunden hittar man för länge sedan begravda budskap från det förflutna till framtiden”. Hon ”kämpar för att hålla tillbaka mina banala och osunda känslor”.

Samma mod och samma självrannsakan hörde jag när exilförfattarna Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina nyligen besökte Stockholm. Kostiutjenko, som överlevt en förgiftning, och Kutjina, som fötts med cerebral pares, frågade sig på vilket sätt de själva har bidragit till det nuvarande läget i Ryssland, som enligt dem har blivit en fascistisk stat. Jämför med hur det brukar låta när deras svenska eller amerikanska motsvarigheter skriver om Trumpväljare och sverigedemokrater: fascisterna, det är de andra, de som inte hör hemma i vårt land.

Serenko kan inte göra någon skarp och bekväm åtskillnad mellan sig själv och de krigshetsande ryssarna. Det är hennes stora dilemma, men det är också vad som räddar henne. I dikten ”Snutens dotter” berättar hon om en kvinna som deltar i hbtqi-demonstrationer, medveten om att det repressiva Ryssland alltid förblir en del av henne själv, på grund av historia och familjeband.

Vår tids ryska dissidenter ser inte ut som Solzjenitsyn, utan som Kostiutjenko, Serenko och Pussy Riot. Om vi nöjer oss med att hylla dem utan att fråga vad som skiljer dem från oss och vad vi kan lära av dem, då har vi inte tagit dem på allvar.

_____

Bonusläsning: Jana Kutjinas Jag börjar med mig själv, om hennes erfarenheter som handikappad i Ryssland, kan läsas gratis hos förlaget Ariel.